Irra på estraden

Glad kvinnodag!

2010-03-08T09:17:00.004+01:00

Trevlig helg

2010-03-05T18:15:00.001+01:00

Klicka för för en glad men ostig förfest.

Under stilpolisens hårda klack.

2010-02-26T08:19:00.002+01:00

Jag tycker att det är hemskt att det bland teaterspelande/dramastudenter helt och hållet råder förbud mot ärmar på tröjor. För tänk efter... Har du någonsin sett en teaterkille med annat än ärmlös tischa/linne? Eller har du för den delen någonsin sett en teaterpojk ha strumpor på sig? Jag kan inte tolka detta som något annat än att dessa klädesdetaljer är förbjudna.

Detta är dock helt naturligt i en sysselsättningsdetalj. Eftersom det är både fräckt och roligt att spela teater så är det inte undra på att det finns en strävan efter att förkyla så många skådespelare som möjligt, vilket i sin tur skapar arbetstillfällen för stand-ins, varpå alla blir lite gladare. Men frågan är: Är detta styrt av förtryckande regler, eller är detta ett tecken på självsanering?

(Kanske rör det sig om den hårda politik som tvingat dirigenter i årtionden att ha flygigt, nyschamponerat hårsvall i hängiga ickefrisyrer)

En studie

2010-01-17T17:06:00.002+01:00

Det finns en tvärsäker sanning om kvinnor: De gillar citrusfrukter.

Det finns en halvsanning om kvinnor: De är jättekorta. Typ 1.50.

Det finns en absolut sanning om män: Deras favoriträtt är buffé (och Clas Ohlssons kan tilläggas).

Om plagiat

2010-01-13T23:57:00.004+01:00

Jag var på en politisk debatt i höstas. alltså det var ju inte meningen och sådär, men det ingick liksom i jobbet just då. Jag tänker för guds skull inte beröra kollektiva frågor i den här bloggen, hur skulle det se ut?! Men såhär: Om en kille från ett parti, säg moderaterna, ordagrant citerar en känd politiker från ett annat parti, ja rentav från typ motståndarsidan, säg Olof Palme. Är det inte då typ lite...skrattretande? Är det inte exakt samma sak som när tonåringar spelar andras låtar på gitarr för att impa på tänkbara sexuella partners, eller typ om någon berättar en vandringssägen som om den skulle handlat om en själv, eller rentav bara...jävligt fantislöst? och är det inte sådär extra ironiskt om kommentaren levereras med självbelåtet leende.

(I klartext): En moderat uppsalapolitker menade att det inte fanns tid för ett vänsterexperiment i en finansiell kris och därmed skulle alliansen var det mer trygga valet, jämför med Palmes citat från 1976: 1/9 i en debatt med Fälldin: "Framför oss har vi tre år då det krävs en stram hushållning för att stärka ekonomin inför nästa lågkonjunktur (...) Vi har inte råd med ett sådant borgerligt experiment.

Vad andra säger

2010-01-10T15:42:00.003+01:00

Jag gör vad andra säger.
Nästan uteslutande.
Allt är rekommenderat, betygstämplat och diskuterat.
Musiken, teveserien, middagsmaten och dikterna
har någon annan sagt är något för mig, så då är det väl det.
Men rådvillheten och ledan; De är mina alldeles egna

Bara en sån sak, del 2

2010-01-04T21:10:00.002+01:00

Jag funderar på att skriva en novell som heter "Mannen som ville bli uppäten av djur" bara för att jag har fått berättat om en man som jag vill skriva om. Men jag vill använda samma man i berättelsen om "Tant Tidlunds tio älskare". Den senare skulle vara att göra upp min förvirring och förtvivlan över hur svårbegripliga gubbar är, och min rädsla/självupfyllande profetia att bli en av dessa gubbar. Bara en sån sak. Men så fort jag berättat för någon att jag vill skriva något så brukar ju skrivlusten dö,så låtsats inte om att jag skrev det där, något som gör det här inlägget föga meningsfullt. Läs inte mer här nu, Läs Etgar Kerets senaste istället. Det är det bästa jag läst någonsin, och då är jag bara halvvägs igenom. Bara en sån sak!

Bara en sån sak.

2010-01-04T21:08:00.001+01:00

Min morfar kände en gång en man som i folkmun var känd som "Fåfängjohan". Bara en sån sak.

Mina favoritskivor 2009

2009-12-30T23:57:00.002+01:00

Angående förra posten så var trippen till Svarta havet awesome trots att vi blev lite hustlade när vi åt meze, men utsikten - därifrån har jag minnen från lviet. Ett minne är förevigt på kort där jag blackmetalposerar vid svarta havets bränningar. Doesn't get blacker then thant.

Jag har summerat året i skivväg. Det handlar om tycke och smak och sådär, inte mer.

1. Dan Deacon – Bromst
2. The Bear Quartet – 89
3. Gui Boratto – Take my breath away
4. Fuck Buttons – Tarot sports
5. Animal Collective - Merriweather post pavilion
6. Mono - Hymn To The Immortal Wind
7. The Field – Yesterday and today
8. Beherit – Engram
9. Tortoise - Beacons of Ancestorship
10. Joose Keskitalo - Tule minun luokseni, kulta
11. Bibio - Ambivalence avenue
12. Mattias Alkberg – Nerverna
13. Hildur Guðnadóttir - Without Sinking
14. Bat for lashes – two suns
15. Mokira - Persona
16. Dirty projectors - Bitte orca
17. Nadja - When I See The Sun Always Shines On TV
18. Midaircondo - Curtain call
19. Olle Ljungström – Sju
20. Tony Allen – Secret agent
21. Japandroids – Post –nothing
22. The xx – s/t
23. Former Ghosts – Fleurs
24. Tara Jane O'Neil - A Ways Away
25. Magnolia electric company – Josephine

En hälsning från Istanbul (Ett vykort som fastnade på posten)

2009-12-30T12:29:00.001+01:00

Nedtecknat 19 Mars 2009

Jag tänker nästan alltid på döden när jag flyger. Kanske beror det på att det faktiskt inte är meningen att man ska åka omkring i stora flygmaskiner, kanske har det att göra med att jag ganska lätt blir uttråkad. Jag inser att jag använde falsk grammatik där, för jag tänker inte på döden när jag flyger längre. Rätt hade alltså varit: ”Jag brukade tänka på döden när jag flög”. Någonting har ändrats, kanske har någon programmerat om mitt nervsystem, eller kanske har jag bara insett att det rätt ovärt att oleva bara för att man har tråkigt. Kanske handlar det bara om att jag vet att så fort och hon ser på mig sådär med den blåa blicken och skrattgroparna i kinderna så kommer jag inte längre ens minnas vad tristess innebär.

Det här är nonsens skrivet i det soliga Istanbul. Sol… När jag skulle åka hit den första gången funderade jag på om jag alls skulle ta med vinterjackan. Just nu, när min tangenttryckningar skapar text så snöar det utanför fönstret. Inget skitsnack. Det snöar i Istanbul nu.

Det började så bra ändå. Det var filmiskt att ta bussen från Flygplatsen till stan. Träden blommade och det gjorde även rabatterna. Jag var så till mig, hela tiden förflyttades jag lite närmare målet. En katt på ett tak, orimligt många fartyg ankrade på liten yta och hela tiden och fler blommande träd. En kilometer i taget närmare staden och det som väntade där. Den som väntade där. Min kropp betedde sig som en fotbollsflåbuse, men den skrek inte ”Bira, bira bira”, den skrek något helt annat.

Fem timmar senare och en gratisöl i handen. Trippelvernisage mitt i smeten, folkmyller och energi- och informationsflödena som massorna utgör bäddar in en i en hinna av svårtolkade intryck. Missförstå mig inte, det är inte en dålig känsla. Ibland är jag glad att jag inte förstår vad som sägs, att man inte kan distraheras av de tusentals konversationerna. Någon ställer ut porträtt, en annan serieteckningsliknande fanzineartade explosioner av aggresivitet och provokation och ytterliggare en jobbar med form och pastellfärgad kollagekonst. En del av verken berör, men jag är mest glad av att vara där och då.

Det är lördag och vilan ska bli något annat när ett par unga hetsporrar dyker upp med tequila och trevligt sällskap. Jag är själv ingen ung hetsporre längre så jag dricker vin som är av billigaste sort och har en bismak av terpentin. Snart befinner jag mig i en diskussion om socialism, en berättelse om turkisk politik och en gemensamhet om att Mogwai är grymma. De unga hetsporrarna visar som trycker andan ur mig. De halsar ur flaskan med halva stadens tända gatlyktor som kuliss. Kort därefter är vi fotograferade vid en byst av den Turkiska landsfadern. Någon blir kysst och själv undrar jag varför jag befinner mig i regnet långt ifrån det provisoriska hemmet fyra på morgonen. ”Jag ska ta det lugnt ikväll och bota min förkylning” var kanske inte en lögn, men det var ett uttalande som hade hemskt lite med verkligheten att göra.

Söndag och ingen får räkna sömntimmarna. Snart har vi slutit upp med tre andra vänner. De är lugna och metodiska och den perfekta motvikten till en natt med unga hetsporrar. Moskébesök och en upptäcktsfärd på den asiatiska sidan av stan. Jag gillar Istanbul mer ju mer jag ser av staden. Den asiatiska sidan kompenserar för allt som är jobbigt på den europeiska sidan. Här känns inte stressen, här är slitet, men husen är fina. Som vanligt är det ändå människorna är bäst. Visst finns det ögonblick där man tittar på klockan och tänker ”Yep, nu var det fem minuter sedan vi pratade om samma sak” . Generositeten, värmen och vänligheten gör sådant till småsaker.

Vi kommer till ett kafé och världen är absurt liten när kyparen med all självklarhet i världen översätter menyn till svenska åt oss, för han ju faktiskt från Örebro, som om en betydande del av stadens 15 miljoner invånare hängde i Närke. Besök hos turkisk familj. Pappan är en glad gök och drar ett par helt obegripliga skämt för mig som han följer upp med bullriga skratt och omklappningar innehållande bland annat ryggdunkar med öppen hand som slår hela vitalaorganpaketet upp i halsen på mig. Jag gillar honom genast.

Vi bjuds till bords och maten är delikat. Inget mindre än delikat. Hemmet känns väldigt turkiskt inrett, det vill säga färgmatchat och rustikt på det där tunga sättet som det gjorde i Sverige på sextiotalet. Det känns enormt fint att bli insläppt i en familj sådär okomplicerat. Efter maten spås det i kaffesump. En vacker kvinna har en central roll i mina spådomar, inga överraskningar där alltså. Vi blir hemskjutsade av föräldrar. Det snattras och tjattras hela vägen genomstaden på ungefär tre språk samtidigt i varje konversation. Vi tackar för den fina kvällen. Pussar i luften, lycka i bröstet.

Det blir måndag och hårdplugg. Men en utflykt hinns med. Att inte ha på sig sin vinterjacka och dela på en våffla med nutella, jordgubbar, banan och kiwi med en vän i solen samtidigt som gräsklippare sprider dofter av nyklippt gräs är en ynnest. Kvällen har vilopuls och Pingpongkingen är hur bra som helst.

Tisdagar är arbetsdagar, men vi hinner iväg på en promenad och ser lite ruffiga gränder, men förstås finns även pärlor där med turkosa mosaikhus och spännande vinklar och former. Vi fikar på café och dricker te på turkisk maner.

Ett dygn senare befinner vi oss mitt i en diskussion på en fullsatt bar. Någon är övertygad Marxist, någon annan post-strukturalist. Vid bordet bredvid ramlar en tavla ned i huvudet på en besökare och Papphammarslapstick uppstår. Bandet börjar spela. Turk-zigensk traditionalism. Mellankoli och sväng smälter ihop på ett fullkomligt ologiskt oemotståndligt sätt. Någon dansar, någon dricker öl. Alla verkar trivas,

På torsdagen vaknar jag med en ny förkylning, ungefär två dagar efter att den förra gick över. Vadskamangöra, Vila? Ja torsdagen är en vilodag. I helgen väntar Svarta havet.

God Jul

2009-12-22T11:27:00.001+01:00

En gammal text i nytt utförande

2009-12-21T14:59:00.001+01:00

Jag har sett på Karl-Alfred i fem minuter och Oskar i ungefär tio. Jag vet förstås inte om de verkligen heter så utan jag har döpt dem till detta på grund av yttre attribut som jag tycker passar. Oskar är säkert 1.90 har en mycket omfångsrik kroppshydda. Karl-Alfred är mycket kortare och jag namngav honom på grund av lite krokiga hållning, det avlånga, lite sneda ansiktet. Han liknar seriefiguren som äter spenat och heter Popeye på originalspråket och Karl-Alfred på svenska. Det är något med Karl-Alfreds käkben, det gör liksom en krök och får honom att se ut som att han hela tiden har huvudet lätt lutat åt vänster, även om han
håller det helt rakt. Kroppen är spinkig, men även ryggraden har en lätt krökning i framåt mot revbenen. Karl-Alfreds revben hade utan tvekan gått att räkna om han varit barbröstad. Benen påminner om smala pinnar, lite samma intryck som de smala styltorna som hjortdjur går omkring på till sina skalenligt för stora kroppar. Det är tur att han inte röker pipa åtminstone, det hade gjort intrycket parodiskt.

Jag tycker om att se på intressenterna innan jag går ut och möter dem. Jag brukar därför sitta i bilen och se på dem, gärna i skydd av ett träd eller en häck, men ofta brukar jag inte behöva något skydd för att förbli oupptäckt, de som kommer på visningar har bara ögonen för
objektet. Jag kan inte klandra dem för detta, jag säljer inte fastigheter, jag säljer drömmar. Jag brukar inte behöva så lång tid för att iaktta kunderna för att veta hur hårt jag kan trycka på i en
förhandling, däremot vet jag säkert att jag kommer att ha övertaget och att priset blir det rätta när buden skall läggas. Den här gången kommer priset bli högt, mycket högre än vad den där sentimentale gamle token till fastighetsägare trodde han kunde hoppas på.

Lite tidigare hade Karl-Alfred hoppat ur bilen. Han hade tittat på armbandsuret som var så stort så att man tydligt kunde se dess konturer på långt avstånd. Antagligen såg han att han hade fem minuter tillgodo. Han hade ställt sig vid sidan av verandan till det gula huset. Han hade vägt på hälarna fram och tillbaka och körde ned händerna i jeansfickorna. Han hade tagit upp händerna igen, fingrat på sin mörkblå vindtäta friluftsjacka, förmodligen en Fjällräven eller liknande. Jackan ser proffsigt välsittande ut på ett sätt som dyrare märken oftast gör. Han hade sett på armbandsuret. Karl-Alfred hade vänt sig mot Oskar, nickat kort och på ett sätt som får en att tro att han inte alls är van att uttrycka sig genom att använda kroppen alls. Nickens korthet och otajmade rörelse liknade huvudrörelsen i samband med en nysning. Karl-Alfred hade öppnat munnen för att säga något, men ett mörkt ögonkast från Oskar som stod på andra sidan av den chokladbruna verandan fick Karl-Alfred att långsamt sluta munnen igen. Det avlånga ansiktet och den krokiga käklinjen får mig att tänka på någon sorts rovfisk.

Karl-Alfred såg på klockan igen. Eftersom jag följt hans exempel alla gånger som han gjort det så vet jag att minut visaren rört sig två hack sen han först tittade. Karl-Alfred trampade på stället, och helt plötsligt satte han fart på de smala pinnbenen. Likt en sprinter
dök han iväg från sin viloposition. Hans framåtlutande hållning förstärkte enbart intrycket. Karl-Alfred gav sig av på en upptäcktsfärd runt huset. Han rörde vid väggarna. Sparkade i husgrunden, knackade i väggen med en självklar snart i armen. Han hummade för sig själv, det hörde jag när han passerade lite närmre bilen för att gå runt knuten på huset. Han var för inne i sina förehavanden för att upptäcka mig. Kanske trallar han på en melodi, det är iallafall så det låter. Jag såg att Oskar följde Karl-Alfred med blicken där han stod blick stilla. Oskars typ har jag sett många gånger tidigare, han är klädd för strid och alla på visningen är där för att de missunnar honom ett välförtjänt tak över huvudet. De brukar vara snåla i budgivningen och ställa frågor om stambyten och bostadsrättsförening, ifall det rör sig om lägenheter. I de här lägena brukar de vara mer intresserade av rätten till fiskevatten.

Mina tankar avbryts av ett ljudligt klonge-longe-longande. Medan jag iakttog Oskar har Karl-Alfred dykt upp på verandan och nu har han ivrigt provat den robusta järnklockan som sitter fästad på den gula fasaden. Ett lyckligt leende spelar över Karl-Alfreds sneda ansikte, samtidigt som rodnaden uppenbarar sig i vackraste röda flugsvampsnyans över kinderna. Han slår ut med ena armen, och oavsett vad gesten varit menad som är den riktad mot Oskar, och fullständigt obegriplig. Oskar rör sig inte en millimeter. Karl-Alfred har inte ödslat en sekund utan kikat under mattan som ligger på verandan och har hittat nyckeln till dörren. Jag rättar till slipsen, det är dags att valla de här fåren nu. Karl-Alfred har försvunnit in i stugan. Istället är det Oskar som först möter mig halvväggs över gårdsplanen.

- Jag hörde att det var ett riktigt Knarrigt golv när han gick in

Han nickar mot huset.

Jag kväver en suck. Tvingar fram ett leende och förbereder mig på att
använda ord som "rustik" och "charm".

Jag ger de båda intressenterna varsin broschyr och börjar visningen.
- Akta huvudet, här är lite lågt i tak. Men det är ju bra att bli påmind om att man har tak över huvudet emellanåt, tycker ni inte!

Oskar muttrar något, Karl-Alfred fnittrar till, mycket kort.
Jag fortsätter att visa dem runt.
- Titta på den här utsikten! Tänk att äta frukost och samtidigt se havet!
- Havsluften sliter på fasaden, när målades huset senast egentligen? Oskar ser på mig med utmanande blick. Karl-Alfred har försvunnit.
- Det är oklart när huset målades säkert, och visst skulle huset må bra av en strykning, men naturligtvis är det ju inte något som är akut. Själv skulle jag inte måla om en här färgen på flera år.

Jag vet att ärlighet alltid varar längst i de frågor jag inte garanterat har övertaget. Oskar muttrar och fortsätter att granska husets inventarier. Jag talar om sommarfirande med familjen. Karl-Alfred är alltjämt borta. Oskar försvinner ut i köket, jag hör honom muttra om köksluckor och renoveringskostnader. Det är då det hörs ett ljudligt brak från verandan. Jag skyndar ut. Ett par plankor i verandan är uppbrutna. Karl-Alfred hänger halvvägs ned i hålet.
- Men vad i helv..

Karl-Alfred kämpar med något. Ett ögonblick frustar han och till slut får han upp en stor brun och väderbiten resväska ur hålet.
- Vad i glödheta helv…
Karl-Alfred flinar. Stirrar på mig intensivt.
- Nikanaldrigsägaannatänattdetvarjagsomhittadedem. Han fnisskacklar.
- TreårpåÖsteråkerochsåäntligen… kunde minnas var vi gömt den… men så såg jag bilden i tidningen… mindes klockan! Pang! Nu är vi här och jag är rik!
Jag ser på Karl-Alfred.
- Du kan inte bara…eh.
- Om den där väskan har ett olagligt innehåll bör polisen genast kontaktas! Oskar har dykt upp i dörröppningen. Karl-Alfred vänder sin intensiva blick mot honom. Ögonen är uppspärrade. Han tuggar ivrigt på underläppen.
- Det gör du fan i gubbjävel.
Karl- Alfred nappar åt sig väskan med båda händerna, skyndar sig framåtlutad mot sin bil. Han sätter sig i förarsättet. Han försöker starta. Bilen hackar. Allting har hänt på ett par få sekunder, jag står handfallen.
- Jahaja. Oskar försvinner in i huset. Karl-Alfred försöker starta bilen igen. Den hackar.

Vad fan gör jag nu? Det här var något nytt. Här hjälper inte att argumentera, att psykologiskt bryta ned eller trycka på de rätta knapparna. Ska jag hjälpa till att starta bilen? Ska jag ringa polisen. Vad är det i väskan?
– Vahetere vänt…
Min uppmaning med oklar mottagare avbryts av att Oskar kommer lufsande ut ur stugan. Han har en gammal gjutjärnspanna i handen som jag antar att han hittat i köket. Oskar går lugnt över gårdsplanen. Karl-Alfred ser sammanbiten ut borta i sin bil. Bilen hackar och protesterar. Den vill inte starta. Oskar når fram till bilen. Han rycker bestämt upp bil dörren och så klong.
- Jag klämta till han!
Oskars utrop till mig är lika sakligt som övertydligt. Oskar blir stående och ser på Karl-Alfred, antar jag. Jag kan inte längre se den andre mannen.
- Den visste vad den tog…
Jag bryts ur min förlamning, skyndar fram till bilen, jag ser på Karl-Alfred. Det rinner blod ur mungipan.
- Jag klämta till han.
Oskar är i färd att öppna väskan.
- Men för helv… andas han?

Oskar får upp väskan. Jag trevar efter Karl-Alfreds puls på halsen. Jag hittar den inte. Oskar visslar till mellan tänderna. Jag tar upp min mobiltelefon, men synen från väskan hindrar mig. jag stoppar långsamt ned telefonen igen.

En dag i ett liv

2009-12-18T11:07:00.000+01:00

Jag vaknar alltid 06:30. Jag pussar min hustru på kinden och trycker ned snoozeknappen åt henne. Därefter hämtar jag tidningen och sätter på kaffet, det betyder att det kommer vara färdigt när min maka stiger upp och än hellre, när jag återvänder från springturen.

När man passerat 45 så är ingenting gratis när det gäller motionen, men det som förlänger det goda livet är värt att kämpa för. Löpturen tar 45 minuter och efter 30 minuter i badrummet är jag redo för att äta min grapefrukt, toast och kaffefrukost medan jag bläddrar igenom Dagens Industri. Jag har arbetat hårt eftersom jag tycker att jag förtjänar det bästa, att min familj förtjänar det bästa. Jag vill inte att min dotter ska dricka billig skitjuice eller äta ohälsosamma sockerchocker till frukost. Jag vill att min hustru ska få bo i ett respektabelt hem och att hon ska få känna sig älskad varje dag. Det är därför jag kysser henne på kinden innan jag sticker iväg till jobbet.

Även en Mercedes går långsamt i en bilkö, men det ger mig tillfälle att höra av mig till vännerna och de nära. Tiden jobbar hela tiden emot mig, men ett uppiggande SMS gör underverk: ”Hur var helgen i stugan Janne? Hoppas du är utvilad nu!”, ”Älskling, ha en bra dag i skolan. Kram från pappa”, och slutligen ”Fan vad snyggt skrivet i Aftonbladet Jimmie, det här kommer generera röster. Golf på söndag?”.

Jag kommer till kontoret i tid, eftersom jag lärt mig hur lång tid det tar sig att snigla sig in till stan. En latte och lite småprat med arbetskamraterna, det skrattar och dunkar i ryggen när jag skojar om fotbollslagets chanser i träningsmatchen mot Italien i veckan.

På lunchen bläddrar jag igenom dagstidningarna, där råder lugnet före stormen. Jag ler för mig själv, imorgon kommer varenda dagstidning vara förbannad över vårt utspel i Aftonbladet. All publicitet är god publicitet brukar man säga, och de som ställer sig på sidan av snobbism och överlägsenhet kommer lockas av oss. Fler och fler kommer förstå och ansluta sig, människor har aldrig gillat att ha mossa i gräsmattan. Jag ringer till min husturs mobilsvar och talar in ett talmeddelande där jag berättar hur mycket jag fortfarande älskar henne. Jag utmanar mig själv att finna nya formuleringar för detta varje dag. Jag jobbar hårt vid min dator resten av förmiddagen.

Det blir dags att hämta vid skolan. Lina ska slussas vidare från högstadieskolan till stallet. Hon har gymnastik sista timmen. Utanför gymnastiksalen leker ett par hopplösa skitungar. De verkar bli fler och fler och tanken skrämmer mig att Lina ska växa upp sida vid sida med den här typen av människor. Men de rår inte för det, jag ställer mig över deras uselhet och stannar och småpratar och jag ger dem till och med burkläsken som jag haft med mig åt Lina. Det är aldrig för sent att försöka. De tackar och vita tänder lyser upp deras svarta ansikten innan de ger sig av. Jag ler också. Tittar på klockan. Lina är sen. Jag tror bestämt jag måste snabba på henne lite.

- Lina

Min röst ekar mellan kakel. Hon svarar direkt. Hon är strax klar. Hon är förstås sist kvar av alla, kvar bland vattenångor, barnsvett, smuts och billig parfym, för söt och stickande för någonsin bäras av en vuxen. Vad gör hon där inne? Jag ropar igen. Kommer strax igen. Fem minuter går. Jag kommer bli sen om vi inte skyndar oss så jag ger henne en snabb uppmuntran.

Hon snyftar när vi sitter i bilen, men säger inget. Jag är stolt över min fina dotter. Man kommer ingenstans med gnäll. Jag ska absolut köpa hem något fint tills ridövningen är slut. Kanske ska jag rent av stanna och titta på medan hon rider, hon har blivit så duktig och styr hästen hur hon vill på sista tiden. Jag är så stolt över min dotter. Hon rycker till lite när jag smeker hennes kind. Snart är vi framme.

En bra affär

2009-12-08T14:03:00.000+01:00

En bra affär

Hyenorna var överallt. Med hungriga och köttsaftstörstande tungor som slickade saltsugna läppar, grinade de mot sina potentiella byten. Det gällde att kryssa mellan de som drog till sig uppmärksamheten, vara steget före. Ständigt vara i skugga. Dold. Hela tiden förutse rovdjurens väg. Så äntligen var hon framme. Hon kunde äntligen sträcka lite mer på sig igen. Gallerian gapade och svalde henne. Hon drog en djup suck av lättnad. Hon hade klarat sig. Nej. Bara sådär utan vidare stod han där framför henne, Log och bjöd med en inbjudande gest henne till bordet fullt av foldrar, mobiltelefoner, pärmar, bärbara datorer och gud vet vad.
- Herre min je. De är inne också nuförtiden. Var bestämd nu, Majlis, tänkte hon.
Men hon lät sig ledas till bordet, fullt med attiraljer och omgärdat av varumärkesprydda skärmar.
- Tycker du verkligen att det är rimligt att ta ut den avgift Telia tar ut i dag? Med vårt senaste erbjudande ringer du för halva priset på söndagar 10-11 till både Shetlandsöarna och Uzbekistan, och du får dessutom gratis MMS, SMS och PMS i en månad om du tecknar abonnemanget idag. Nej skämt å sido! Är du inte trött på alla bolag som lovar sunt och håller tunt? Om du tecknar vårt nya abonnemang så kommer du förutom vara med i utlottningen av en sprillans ny laptop, kunna ringa till tre valfria nummer gratis första halvåret. Detta utan att vi för den skulle är ett dugg dyrare än någon av våra konkurrenter på den fasta telefonin! Låter in det bra?
Hon ryggade tillbaka när han så ogenerat skojade om kvinnoproblemen. Hans framfusighet hade fått henne att utan att tänka på det tagit ett försiktigt steg ifrån den unge mannen. ”Nej, Nej! Låt mig vara. Låt mig bara vara!” ville hon skrika. En hand hade varsamt, vänligt men bestämt placerats om hennes en armbåge. Hon lät den vara där.
- Det låter ju förmånligt.
- Iiinte sant! Och eftersom du verkar vara en smart kvinna tänker jag vara extra schysst mot just dig och kasta in en eltandborste på köpet! Är inte det schysst? Är inte det bara helt suveränt? El tandborsten ligger på 899 i rekommenderat butikspris, och detta är förstås förutom det prisvärda abonnemanget OCH erbjudandet där du ringer tre nummer gratis i en månad. Är inte det schysst?
Hon såg på pojken. Hur gammal kunde han vara? 20 år. Han log, inte så där overkligt som de andra inställsamma försäljarna. Hyenorna. Han verkligen såg henne. Visst var det ju väldigt bussigt att erbjuda gratis saker, och abonnemang var det ju knappast någon skillnad på vilket hon använde, hon ringde ju aldrig någon på mobilen.
- Så har vi en affär, damen?
- Ja…jo det låter ju bra det där förstås men…
- Klart att det låter bra! Jag märker att ni är en kvinna med näsa för en bra affär! Blanketten finns här. Namn och adress och så ditt nuvarande mobilnummer där. Han pekade på pappret.

Majlis sjönk ihop allt mer och skrev under. Det smakade lite illa i munnen, som om något där ruttnat och dött. Hon kunde inte hjälpa att det kändes som att hon svikit sig själv återigen, men hon kunde heller inte ta ögonen från pojken som påminde henne om någon hon någon gång känt.

Jonas skulle precis sätta köpeavtalet i en pärm. Då ringde hans egen mobiltelefon. Han skulle genast bege sig till huvudkontoret. Han stoppade hastigt ned pappret i fikan skyndade iväg. Vad kunde detta betyda?

En timme senare satt han på en stentrappa och försökte samla ihop vad som hade hänt och vad som sagts under mötet med chefen. Han hade inte uppfyllt säljmålen, det visste han redan, men visst kunde det väl gå trögt för alla i perioder. Men chefen hade varit obeveklig. Det finns många unga hungriga 19-åringar som är beredda att lägga manken till. Tyvärr, tyvärr, tack för den här tiden.

Jonas visste inte längre hur länge han suttit på trappan, men det hade börjat dugga så smått. Hur han skulle ha råd med hyran hade han ingen aning om. Lika lite visste han hur han skulle betala de många avbetalningarna som hopade sig. Den nya laptopen, designsoffan och platteven, alla var inköpta på premissen att han skulle behålla sitt jobb. Fan hade han inte stått där varje dag och lett åt människor som inte alls ville tala med honom. Hade han inte gett företaget sitt allt. Han skruvade på sig och bytte ställning. Rumpan började värka av den kalla trappan. Det prasslade till i fickan när han rörde på sig. Han vecklade ur Majlis köpeavtal. Han log för sig själv.

Majlis hade ägnat hade ägnat hela eftermiddagen med sina fotoalbum i den buteljgröna, mjuka fåtöljen. Teet hade kallnat och katten hade flera gånger otåligt tassat förbi och kastat avundsjuka blickar på det tunga fotoalbum som stal plats i Majlis knä. Hon hade inte kunnat släppa tanken på den unge mannen, utan genast när hon kommit hem så hade hon kokat en kopp te och slagit sig ned i sin fåtölj för att se om hon kunde finna vem han kunde ha påmint henne så starkt om. Hon hade inte behövt leta länge. Redan i tredje albumet så fanns han där, den långe, slanka och stiliga Torbjörn. På bilden var håret vått och han hade enbart ett par små, små badbyxor på sig. Torbjörn. De hade umgåtts i samma skara människor när de var sjutton. De hade upptäckt exakt hur ljuvligt söta och tärande beska livets frukter kunde vara. Men mest av allt hade de skrattat badat och inte brytt sig det minsta om när dagar börjat och slutat. Majlis suckade. Vart hade det där livet tagit vägen? Vad hade hänt med Torbjörn? De hade förlorat kontakten redan vid tjugoårsåldern. Hon hade flyttat till Lund för att läsa litteraturhistoria. Han hade arbetat på sin pappas skruvfabrik hade hon för sig, men hon hade inte återsett honom sen den dag hon lämnade hemorten för de akademiska studierna. Hon väcktes ur sina grubblerier av att det ringde på dörren.

- Hej. Jag vet inte om du minns, men jag sålde ett abonnemang till dig förut… jag skulle vilja att du tänkte över att säga upp det…jag vet att det låter konstigt. Får jag komma in så ska jag förklara?

Förstummad gjorde hon en inbjudande gest och släppte in honom i den lilla lägenheten. Katten kom genast fram och strök sig mot Jonas ben, han buffade bestämt bort katten med foten.

- Asså så här är det. Jag har fått sparken, va? Så nu tycker jag att det vore jävligt schysst av mig om du kunde hjälpa mig att ge igen på de där jävla rövhålen. Asså rippa kontraktet eller ring kundservice och säg upp dig. Säg att du känner lurad typ.

- Men vad säger du har du fått sparken! Herre min je så hemskt. Varför det?!

- Eh, ja alltså man måste ju sälja en viss mängd abonnemang varje månad, men det är inte poängen. Asså, säg upp abonnemanget, du verkade ju typ ändå inte vilja ha det…så liksom torskar de pengarna.
- Säljer du där sakerna även om du märker att kunden inte är intresserad. Hennes ögonbryn for upp i hårfästet.
- Man måste ju leva, liksom. Är snacka är jag ju bäst på. Han slog ut med armarna.
- Jo, leva måste man ju, och var man än vände sig man har man rumpan bak. Haar du ätit förresten?
- Nä…men asså. Jag kom typ bara hit för att…säg upp det där avtalet, vore skitschysst.
- Då är det du som stannar på middag. Du är ju bara skinn och ben. Det är ändå inget roligt att laga mat åt bara sig själv ändå. Jag hittade ett så bra recept i ICA-kuriren. Ja, jag brukar bara bläddra igenom den ibland, men här hittade ett recept som smakar riktigt bra. Lite kontinentalt. Med en smak av Toscana hette det. Men inga konstigheter ändå. Jag älskar det italienska köket, gör inte du?
- Eh. Jo pizza e ju schysst.
- Visste du att pizzan vi äter i Sverige är något helt annat inte alls liknar den i Italien! Du skulle bara veta! Men unge man, du gråter ju.
- Äh det är lugnt liksom. Eller fan.
- Har man problem är det alltid bäst att lätta hjärtat.
Majlis gjorde en paus i matlagningen som hittills gått i en mycket hög hastighet. Hon såg på den unge mannen som stod och hängde som en ruttnande fågelskrämma, vilsen, mitt på golvet.
- Det är bara…nämen det är lugnt.
- Seså. Nu tar vi och äter om en stund. Sen känns det bättre ska du se! Upp med hakan, du är inte den första i vår herres hage som fått sparken.
- Men avbetalningarna…jag vet fan inte.
- Men herre min Je! Inte köper du väl saker på avbetalningen!
Majlis hade förskräckt satt händerna vid sina tinningar och vänt sig mot honom. Nu såg hon på honom med en blick fylld av förskräckelse och upprördhet.
- Köpa allt en ser – sälja allt en har! Så brukade alltid min far säga. De där avbetalningarna är bara gottköpsmentalitet för att pungslå konsumenten, det är ju precis sådant som ni försäljarhyenor sysslar med! Kommer med era lismande erbjudanden så står man där på bar backe med enbart en hög skulder som sällskap.
- Men håll käft…! Jag ska gå. Ursäkta att jag störde damen.
Jonas hade blivit mörkröd i ansiktet, nu skyndande han sig mot hallen.
- Vänta jag menade inte så illa! Men det är ju så hemskt med de där…vänta! Stanna och ät.
- Nä jag ska dra, förlåt igen att jag störde.
- Stanna och ät först. Det kommer vara jättegott.
Han öppnade dörren, försvann ut i trapphuset. Hon såg efter honom vred sina händer. Sen skyndade hon sig fram ut till tröskeln och ropade ut i det ekande trapphuset.
- Du jag har tänkt hyra ut ett rum här, det är alldeles för stort för mig… ja du vet var jag bor om du blir intresserad…om det blir tufft med hyran nu menar…
Hon hörde desperationen i sin egen röst och de sista orden tappade all styrka och blev nästan till en viskning. Nere i trapphuset hörde hon hur Jonas steg stannade till ett ögonblick innan ytterdörren öppnades och kort därpå gick igen.

Om att inte vara så jävla imponerad - om en man

2009-11-24T14:04:00.002+01:00

Jan-Erik gick långsamt längs korridoren och stannade till vid varenda dörr. Ibland nöjde han sig med att lyssna utanför och ibland knackade han lät innan han låste upp och gick in för att byta några ord om han trodde att det skulle kunna göra patienten gott. Det var egentligen inte han som hade ansvaret för tillsynen just nu, men han tyckte om sitt arbete. Han tyckte om de blanka mörkgröna golvet, de bleka väggarna. Han tyckte om den sterila nästan karga korridoren och den nästan surrealistiskt upplysta nedervåningen. Det kändes som han gjorde nytta och när han tänkte på att han hjälpte andra spred sig alltid ett leende i hans lilla runda ansikte.

Det var lugnt på avdelningen. Det var färre intagna än vanligt och de som var där var tungt medicinerade och sov en stor del av dygnet. Jan-Erik tassade på lätta fötter ut i det lilla pentryt som personalen hade till sitt förfogande. Han hade färgglada mockasiner på fötterna. Hans hustru hade stickat dem åt honom när han kommit hem och klagat på de kalla golven på sin arbetsplats för tjugotredje gången. Hon hade gett honom en öm puss på potatisnäsan och sagt att han kunde smyga som en indian utan att han väckte sina patienter på nätterna.
Han hällde upp kaffe från kaffebryggaren i en mugg med texten ”världens bästa pappa” på och tog med sig några chokladkex i handen, han gick in i ett intilliggande rum där tv apparaten stod på. Han satte ned godsakerna på ett kaffebord och sträckte på sig. Bingolotto hade precis börjat tänkte han och kliade sig förstrött på flinten. Han tog upp kaffekoppen och höll den i en knubbig näve. Jan-Erik satte sig varsamt bekvämare med sina trinda och korta taxben vilande på bordsskivan. Han mumsade förtjust på kakorna utan att bry sig om att det rasade ned smulor på den urtvättade tröjan med texten ”Calgary 1988” och de blåa manchesterbyxorna. Han följde intresserat de spännande dragningarna och han gav telefonen en irriterad blick när den började ringa. Han borstade omsorgsfullt sitt rödlätta skägg fritt från smulor samtidigt som han lyfte luren. Han hade förväntat sig att någon anhörig ringde för att få en lägesrapport om sin kära, det var det inte. Någon halvskrek på dalmål i örat på honom att han vunnit pengar.

Jan-Erik sken upp. Nä, men så roligt, jätteskoj. Han vaggade fram och tillbaka med överkroppen och log förnöjt. Vad han skulle göra med pengarna? Det visste han inte, kanske solsemester i Spanien eller Italien. Han strök sig lite på flinten med en långsam rörelse, handen var fast, stilla och sval. Jodå, han spelade varje vecka, programmet var så trevligt så. Visst han skulle verkligen vilja komma till Göteborg och sitta i med soffan. Jan-Erik vickade förtjust på tårna. Samtalet avslutades. Han lade på. Skrattade till ett förnöjt litet hack-ljud och petade i en bitsockerbit till i kaffet, sen lyfta han på telefonluren och ringde sin hustru. Vad i all sin dar skulle de göra med så mycket pengar? Nå. Nog fanns det alltid hål att fylla. Han avslutade det här samtalet efter att de bestämt att han skulle bjuda sina arbetskamrater på tårta dagen efter.

Tvåans bingo skulle börja och patienterna sov lugnt på sina rum, Jan-Erik smulade ned sina kläder med kaksmulor.

Den dramaturgiska strukturen och uppväxten

2009-11-23T00:40:00.001+01:00

Ända sen vi flyttade hit
Har de betett sig som skit
Allt är fel, man kan samla felen på hög:
Min dialekt, mina kläder, jag är cp, jag är bög.

Jag hade öronlappsmössa, omodern täckjacka och näbbstövlar första dagen i skolan och som om inte det vore nog så var jag dum i huvudet nog att försöka bjuda min bänkgranne på tuggummi. Jag antar att det var lika bra att få det ur världen.

- Vill du ha ett tugg-ummi.

Resten av den dagen fick jag frågan på samma sätt, många gånger. Det och så frågade de om jag ville ha ”Karra” också. Men jag fick varken eller, istället fick jag stryk av Stefan Bergström bakom bollplanket efter att jag kallat honom för ”pucko”. Jag fattade inte skillnaden på akut och grav accent på den tiden, men jag fattade att jag med brinnande iver alltid skulle hata sällskapsresan. Lasse Åberg kan dra åt helvete. Jon Skolmen likaså. Mamma sa att det skulle ledsna och att jag nog snart skulle få kompisar. Det är svårt för alla första dagen.

Skolan är slut men jag vill inte gå hem
Snor, snö, blod och grus på nästippen
Vill inte behöva höra åter igen
”Det ordnar sig och blir bättre sen”

Alltid ge tillbaka, alltid stå upp och ta ingen skit. Och när det gör ont så slår jag så hårt jag kan. En tegelsten på en näsa . Andas, slå, bita, klösa riva, hålla fast, bryta bakåt. Vem äre som är cepet nu då? Men de är alltid fler. Alltid starkare och på vägen hem är man alltid ensam. Tre mot en. Kom igen, kom igen, igen. Spring så snabbt du kan och skvallrar du så dödar vi din jävla katt.

Du skulle kanske kunna försöka att inte vara så våldsam
Föräldrarna till de andra barnen är arga. Jag har pratat med ledningen
Din typ beteende kanske kan förklaras av ett diagram
Vi gör inget nu, vi avvaktar tills vi fått utslag på bokstavsutredningen

Den ojämnt klippta frisyren skaffade jag med på en sax på skoltoaletten när jag klippte bort ett Jenka som Stefan Bergström tryckt dit. Det där med aggressivitet handlade om när jag klippte till Conny med en bandyklubba över käften efter att han gått ett steg efter mig och försökt lägga krokben för mig varje steg jag tog under både hela frukost- och lunchrasten. Det finns flera sätt att se, och man kan bara över det man hört och sett. Är man inte den första som berättar sin historia skyller man ifrån sig och är en lögnare. Jag fick med mig ett brev hem till mamma den dagen.

Jävla skitskola, jävla skit
Jävla idioter, hit med dynamit

Men det blir ju bättre sen. Specialklass och medicin och snabbfilen till konformitet. Det kommer förresten alltid någon som är nyare, som kanske inte kan svenska eller suger på sport. Det är skönt att vara en del av flocken, att ha en plats. Vara den som jagar istället för den stryker med ryggen längs korridorernas väggar. Det skönaste som finns är ryggdunken när man pyst Snubbelfots cykel. Skrattet när man trampat på Eriks glasögon eller high fiven när man lurat i Hassan fläskkött via raviolin. Och sen blev jag vuxen, så jag kunde berätta för barnen att det blir bättre sen. Det gäller att hålla ut, vänta på sin plats i kön. Vänta på sin plats. Vänta och stå ut.

Om att inte förstå varandra

2009-11-20T12:48:00.001+01:00

- Ni som växt upp utanför stan ska alltid göra en så stor grej av det där!

Så sa en vän till mig häromdagen. Jag är aldrig riktigt rumsren i hennes sällskap. Jag hade precis sagt något generaliserade om hockeygrabbsmentalitet som hon absolut inte kunde relatera till. Jag pikade henne då för hennes skyddade uppväxt innanför tullarna där killarna hade designhalsdukar med snygg virning kring halsen snarare trefärgad supporterattiralj, fastvirad om halsen på enklast tänkbara sätt.

Ni förstår, jag är en landsortsgrabb, och det har jag komplex för. Det här något som visserligen blivit bättre med åldern, och det är därför jag nu till viss del kan betrakta det utifrån. Flera anledningar till detta är att jag sett Pierre Bourdieus schema och teorier om kapital. Dels för att det så tydligt frilägger vad som är/var kulturellt eftersträvansvärt i olika sociala sfärer, men kanske ännu mer för att jag faktiskt har en åsikt om Pierre Bourdieu, något som jag inte tror att exakt alla mina vänner från tonårstiden i en tätorten Hallstavik har. Jag har gått orimligt länge på Universitetet och är ännu inte klar, detta förbryllar gamla vänner och släktingar. Vad gör jag där på universitetet egentligen? Hur lång tid tar det att skaffa sig en hederlig yrkesutbildning egentligen?

Jag menar att skillnaden mellan svensk stadsbefolkning och landsortsbefolkning förmodligen är större än, eller åtminstone lika relevant som skillnaden på inkomst mellan olika sociala grupper. Jag och min storstadsvän kommer alltid ha kulturella tuvor som välter våra samkvämslass . Hennes klasskamrater visste mer om klassisk musik än vad mina gjorde, hennes kompisar gick inte med i nazistiska föreningar för att känna samhörighet. Jag vet ärligt talat inte ens vad de sysslade med, och det var inte samma sak som vi landsortsmänniskor sysslade med, för varje gång jag tar för givet att det var likartat så får min storstadsvän stora förvånande ögon. Vadå? Vad är speedway? Lyssnade du verkligen på Ultima Thule medan du lekta med plastleksaker i elvaårsåldern?

Mina 47654 högskolepoäng har fört mig ut på en klassresa, vare sig jag velat det eller inte. Men jag kommer ändå alltid vara en landsortsgrabb. Jag kommer alltid känna en sorts samhörighet med människorna som skildras i svenska dokumentärer (Läs: Sheriffen i Ryd, Plötsligt i Vinslöv och Hälsningar från skogen) som går ut på att stockholmare åker ut på vischan och träffar människor i medelåldern som pratar konstigt och filmar deras vardag.

Jag tror att min känsla av att inte vara rumsren är ganska väl utbrett. Det är inte stockholmarna som är otrevliga i Stockholms tunnelbanor eller på gatorna – det är de inflyttade lantisarna som i sin desperation att ”göra rätt” skarpt vill tillrättavisa de som faller utanför normen, de som de inte längre vill vara. De vill tvätta bort sin känsla av att inte vara rumsrena genom att peka ut andra som är än mindre rumsrena och vi som ännu inte riktigt känner oss rumsrena kommer stå med mössan i hand. För vi vet inte/bryr oss inte om att det finns olika sorters sallad eller vet vad skillnaden på en Frappuccino och en cappuccino, och det är genant. Men min vän skiter i detta, hon är inte den som är dum. Hon kan inte hjälpa att hon inte förstår mina referenser, och hon vill inte med sin uppväxt med en ensamstående mamma höra talas om att hon är född med silversked i munnen.

Far på Umä

2009-11-19T23:18:00.001+01:00

Fara till Umeå (Fri tolkning av Mountain Goats Going to Georgia)

Det bästa med att vara på väg
Är känslan av att röra sig igen
Det är den bästa känslan jag vet!

Jag har två stora händer
Och ett hjärta som pumpar mig blod
Och en älgstudsare
med trasig säkerhetsspärr

Världen gnistrar och glimmar
Åker över högakustenbron
Jag färdas till Umeå

Det bästa med dig
Är att du är du
Och att du ler

Och att du tar pistolen
Bestämt ur min hand
Jag är stelfrusen av lycka
Utan att kunna röra mig

Solen lyser i sandfärgat hår
Fyrtio mil norr om Stockholm
Är ingenstans
På väg mot Umeå

På dagen, för sex år sedan...

2009-11-09T17:00:00.002+01:00

För exakt sex år sedan skrev jag så här i min dagbok:

En paus är aldrig bra. När man tar en paus börjar man tänka. en paus i ett samtal är inget vidare eller hur? Det blir pinsamt. För sen måste man börja igen. Utan att veta var man ska börja. Det är lite så jag känner just nu. Jag har ingen aning vad som kan hända, men mest av allt känns det som allt är över. Det gör mig ont. Så jävla ont. Gråtont. för jag vill inte att det ska ta slut. Jag vill hellre dö. För att be om en paus är detsamma för mig som att be någon att dra åt helvete.

På sätt och vis har jag väl tagit en paus. Senaste veckan har innehållit 4 dagar hårt festande. Eller snarare. Bittert supande. jAg är egentligen kass på att supa. tål inte så mycket. Men nu har jag lärt mig att dricka ren vodka. Bara det säger väl en del kanske. Oftast i trista sällskap. Idiotiska studenter eller barnsliga kids. De spelar ingen roll egentligen. Bara man inte är ensam. Just nu känns det faktiskt rätt mysigt, faktiskt. Som att jag nått en punkt där misslyckanden och uteblivna samtal tar ut varandra. Jag ligger sist i lägsta divisionen. På sätt och vis är det faktiskt en befrielse att inse detta. Att jag efter denna Ragnarök kommer kliva upp på måndag morgon, Ruska på mig och kasta mig in i leken igen. Kanske med större lust än någonsin tidigare. För nu har jag fått må dåligt. Jag fick ligga på botten. Men det får räcka med det nu. Det finns så mycket mer.

Det är bara vår paus som skrämmer mig. Eller den paus som kanske jag själv tvingade fram genom min svaghet snarare. Jag är rädd. Rädd att förlora ytterliggare någon jag älskar.

Det är ett helt liv sen. Det var igår.

Lite svammel kring vatten

2009-11-08T23:40:00.001+01:00

Ett barndomsminne

Människokroppen består av cirka 70 procent vatten. För att sätt det i relation till vardagliga saker motsvaras det av ett glas barnsligt stark saft. Men ärligt talat vem säger sånt?
Och jämför människor med blandsaft? Om 70 procent av människan är vatten, så är exakt 30 procent något annat. Man skulle kunna kalla det mänsklig essens? Det lämnar inte särskilt mycket plats kvar för minnen, inälvor och poststrukturalistiska teorier, eller hud för den delen.
Eller är det med människan sådär som det är med is och snö, att det också är typ vatten
Men ändå inte. En kemist skulle prata om byggstenar i form av atomer och molekyler, eller rentav signalsubstanser, men de skulle å andra sidan få svart att förklara musikalitet och framförallt kärlek.

Jag brukade säga att jag hade havet i blodet. För att min släkt har flera sjömän och redare. Jag gjorde en poäng av att människor som delvis har samma DNA-kod som jag fått så mycket av vattnet, att det till slut fyllde deras lungor långt ifrån land. Det är inte bra för människan att avvika för mycket från de där 70 procenten. Jag slutade påstå att jag hade havet i blodet då jag kom på att det är samma sak som att säga at människor är förprogrammerade till exempel för att ta hand om barn eller ”ha rytmen i blodet”. Man skulle kunna kalla en sådan attitydförändring för att ”växa upp” eller möjligtvis att bli lite mindre romantisk.

Jag antar att det är omöjligt att låta bli att påverkas av att växa upp mitt emot en fabrik med hamn och det finns en anledning att uttrycket ”hösa båtn” inte låter det minsta konstigt i mina öron (det betyder för övrigt att med öskar tömma båten på regnvatten). Bara hundratalet meter från mitt barndomshem gled enorma rostbaljor från dåvarande Sovjetunionen in, lade sig mjukt tillrätta för att vila från Östersjöns härjningar och åter fylla lastrummen med papper. Jag minns ännu industrikranarnas varningssignaler: ihållande, enerverande och nervknäckande. Jag minns också hur båtarnas kommunikationskanaler av någon anledning ibland halkade in på Radio Upplands frekvens och sändningarna avbröts av hur den sovjetiske kaptenen med monoton stämma på ett obegripligt språk delade ut order till sina sjömän. Det var obehagligt, otäckt på ett respektingivande sätt. Det väckte rädsla som inte var enorm, men ändå påtaglig. Trots att det egentligen inte fanns något att vara rädd för. Rädsla kanske är fel ord, det jag kan minnas är känslan i magen.

Samma magkänsla, men säkert tio gånger starkare växte till sig i magen de dagarna då min far tog mig ned till en båtklubbsbrygga, bara tiotalet meter från de enorma fartygen. De enorma skroven, båtnamn påmålat med okända bokstäver, doften av olja och hav. Skräckblandad förtjusning. En onämnbar önskan av att komma så nära som möjligt. Men också rädslan för något ogripbart. Jag kunde stå där i evigheter och supa in upplevelsen.

Hur stora fartygen var kan jag inte svara på, men som liten pojke stå att titta upp på ett fartyg är en mäktig upplevelse. Kanske är riktigt stora föremål något naturligt. Jag vet inte. Jag tror inte att jag ens på den tiden såg fartygen som något människor skapat. Det känns alldeles för overkligt att människor skulle kunna skapa något så stort, något som kan flyta trots att det är byggt av tunga material. Fartygen var och är i mina ögon flytande organismer, med puls, med ett hjärta som pumpar svart blod. En stor best som kan ta en med på äventyr långt, långt borta.

Om jag funderar djupare så fascinerar fartygen mig än mer. Samtidigt som det är komplicerat med alla tekniska funktioner som måste klaffa för att ha ett fungerande fartyg så är det minimalistiskt vackert. Varenda vinkel är avvägd för nyttans skull, ungefär som människokroppen.. Jag tänker mig livet ombord som inrättat utan onödig lyx. Bara det absolut nödvändigaste. Jag har aldrig varit ombord på ett lastfartyg och jag hoppas att jag aldrig någonsin kommer ombord, för jag tror ingenting kan leva upp till barndomens högt ställda förväntningar.

Synd på så fina blommor igen

2009-11-01T16:15:00.001+01:00

(En fortsättning på förra texten, eller kanske fristående?)

Och där står hon. Knyter och öppnar sina händer. Det är ett trick för att värma när kölden biter i skinnet och gör fingrarna stela. Men det är inte bara kylan som får henne att röra händerna hela tiden. Hon är nervös. Hon väntar. Kanske är det idag dagen han ska se henne. Kanske är det han som kör? Kanske ska han SE henne. Säga något.

Hon står där. Tittar på klockan. Ja, snart ska bussen komma, och har hon förstått rätt så ska det vara HANS tur. Hon tror att hon genomskådat hur de lägger chaufförerenas turer. Hon tänker igenom både verkliga och overkliga scenarion. Det är då saker och ting tar en ny vändning.

Hon har en bukett blommor i sin hand. Hon är osäker på hur de kom dit. Men hon minns fragment av en mening ”Känner dig inte...hela livet för att ge dem”. Hon stirrar ned på blommorna, som om de gömmer någon sanning. Hon kan inga blomsorter, men de här är stora och röda med en gul mitt och sånna där älskarälskarinteblad. Blommorna hypnotiserar henne. Hon står så en lång stund och bara ser på dem. Rör försiktigt vid blommornas blad med sina köldstela fingrar. Sen väcks hon.

Bussen svänger in vid hållplatsen. Blicken genom rutan. Ja. Det är han. Hennes busschaufför. Det är han som kör. Bussen stannar och folk flockar sig vid ingången, för inge vill vara kvar ute i kylan. Kön rör sig oändligt långsamt. Hjärtat slår snabbare. Klump i magen. Och till sist är hon längst fram. Ned med kortet i automaten. Bip pip. Möt blicken då, jag tittar ju på dig! Han är upptagen med något och hon mumlar hej. Hon mumlar hej! Hon vågar, och han ser upp. En millisekund möts deras blickar. Han nickar till hälsning. Ser på henne. Fäster blicken på något innan han ser ned igen. Trixar med växelkassan.

Ögonblicket är förbi. Kön trycker på. Folk är så otåliga när de vill åka buss. Hon försöker hitta en plats långt fram men det är pensionärstid och hon får nöja sig med att iakta honom endast med hjälp av den stora backspegeln som sitter längst fram i bussen. Han ser så koncentrerad ut när han kör, men ändå trummar han lekfullt med fingrarna på ratten. Varför verkade han så reserverad? Är hon inte tillräckligt söt för att titta på? Lät hon kosntig när hon sa hej? Har hon matrester i ansiktet? Åh gud! Han tycker att hon är pinsam, säkert. En dum småtjej. Det är klart att han ser hundratals tjejer som är snyggare än henne varje dag. Magklumpen växer. Kyler och värker. Det blir tjockt i halsen. Tjejer som vet hur man för sig, som inte inte alltid har den där klumpen i magen som gör att att allt tal blir mummel och får att varje leende som en pinsam blotta ut mot världen. Men han såg på henne. Hon vet det.

Det är först då hon inser att hon inser att hon fortfarande håller blommorna. Den jävla buketten. Den där med blommor som är stora och röda med en gul mitt och sånna där älskarälskarinteblad. Nu minns hon plöstligt främmlingen. Hon sjunker ihop i sätet. Så jävla typiskt. Nu tror säkert hennes busschaufför att hon redan är kär i någon annan, någon som ger henne blommor! Hur kunde hon vara så otroligt dum att hon släpar runt på den där meningslösa buketten. Hon har inte bett om någon jävla bukett. Hon orkar inte se blommorna längre. Bestämt knölar hon ned blombuketten i en av bussens papperskorgar bland solkiga servetter, tompavor och bananskal. De är för vackra för det. Egentligen. Synd på så fina blommor tänker hon när hon ser dem för sista gången och lämnar bussen vid sin hållplats.

Synd på så fina blommor

2009-10-29T22:41:00.003+01:00

Jobbar med ett större projekt just nu, därför blir det snålt med ny textmassa här. Det andra projektet hoppas jag ska mynna ut i en talboksnovell. Här kommer en gammtext så länge.

Synd på så fina blommor

Det är tio minuter innan flygbussens avgångstid du kommer på tanken. Tanken om hur otroligt vacker och tanklös på samma gång gåvan du har i din hand är. Blombuketten. Du kan inga blomsorter, men de här är stora och röda med en gul mitt och såna där älskarälskarinteblad. Du ser på dem, nosar på dem och pillar tankspritt med dem. Vad ska du göra av dem? En blombukett klarar inte två flygningar och inte värd energin att skydda, det är ett som är säkert. Du har fått dem som tack för uppträdandet, en sån som alla får – en symbolisk liten gåva. Menlös. Men blommorna är vackra och du vill inte kasta bort dem. Du kan inte förmå dig att trycka ned dem i en sopkorg bland solkiga servetter, tompavor och bananskal. De är för vackra för det.

Och inte så långt bort står hon. Hon som väntar på en annan buss, någon stadsbuss. Hon ser inte ledsen ut, men inte heller särskilt lycklig. Hon verkar frysa för verkar försöka sjunka ned så mycket som möjligt i jackan. Allting på henne är svart. Jackan, byxorna, naglarna. Det är som om hon hon var en nattfjäril som försökte gömma sig för hungriga fåglar som jagar henne om natten. Hennes hår är sådär svart som det bara blir av färgning och när hon tittar åt ditt håll (på klockan ovanför dig, tror du) så ser du i ett ögonblick att hennes ögon är bruna. Men trots allt det mörka är hon ändå så vit.. Hyn blir blek mot allt det svarta. Händerna ser små och bräckliga ut. Kanske fryser hon om dem, för hon öppnar och sluter dem oregelbundet där de hänger avslappnat i slutet av armar längs sidorna av henne.

Det är i den bråkdelen av livsfragment som impulsen dyker upp, och du reflekterar inte innan allting har hänt, passerat och finns där som en oföränderlig del av både hennes och ditt liv. Inte förrän efter att du betalat de alldeles för dyra bussbiljetten – satt dig på bussen. Utan att ens se dig om. Det är först då du sitter där i ett brunfula sättet och känner bussena avgå som du tänker på vad du gjort. Hur du tagit de få stegen fram till henne, hur du lett och sagt ”Hej, vi har aldrig träffats, men ändå känns det som att jag väntat hela livet på att ge dig dem här”. Hur du milt tryckt blommorna i hennes hand och hur hennes fingrar, helt styrt av impuls, slutet sig om buketten. Du tänker på den millisekund era blickar mötts och hur du nickat kort, vänt dig om och skyndat upp på flygbussen. Du sitter där och ser hur hon stirrar ned på buketten. Du undrar vad hon tänker, kanske tror hon att jag är en stalker, men det är inte så mycket man kan göra åt den saken. Kanske tror hon att jag är galen, eller kanske blev hon bara glad. Kanske tar hon hem och sätter blommorna i en vas. Kanske klarar hon att kasta bort dem, så som jag inte förmådde. Hon håller buketten fortfarande när bussen åker runt hörnet och hon försvinner utom synhåll. Du rätar på dig i det obekväma sätet, och fast du inte riktig får plats med benen så och känner du dig lätt inombords.

Saker som var roligare förr: Del 3

2009-10-22T19:15:00.003+02:00

Definitioner: Den här kategorin handlar om att försöka peka ut saker som man tyckte var roligt förr, främst i de breda folklagren, men också individnivå kommer att behandlas. Det är en poäng med den här kategorin att sakerna kanske har åldrats dåligt, men huvudsaken är att det kan beläggas att någon någon gång (förr) tyckt att det aktuella fenomenet varit roligt.

Historier om Biafrabarn. Dessa kan delas upp i kategorierna sedelärande och "roliga". De roliga historierna gick oftast ut på att barn var ordentligt smala. Ja rent ut sagt orimligt smala och/eller hungriga, typ: Vet du hur man får in 100 Biafrabarn i en folkabubbla? - Man slänger in en brödbit och stänger bildörrarna efteråt. De sedelärande handlade mer om att man skulle äta upp sin mat, eftersom detta motiverades av att Biafrabarnen inte fick mat. Det hade man sett på tv. Naturligtvis blev ALLA lågstadiebarn i Sverige fyllda av empati och solidaritet och åt genast upp äckliga fiskbullar, blomkål och annan skit som man inte gillade som barn.

Idag är inte historierna aktuella av några olika anledningar: 1. De som hade efternamn på Y på skolgårdarna på 80-talet har gått ut skolan och om de alls skrattar längre så är det garanterat åt andra saker. 2. Det har dykt upp mer trendiga katastrofområden än en del av västafrika som existerade som självständig stat under totalt 3 år på slutet av sextiotalet. Vi har glömt Biafra för mer än ett dussin stödgalor sedan (märklligt nog är det väl samma Kjell Lönnå-retorik som råder på dessa galor...eler vadfan jag vet inte, jags lutade titta på tv 2001. Det kanske inte görs galor längre... 3. Bellman är roligare. 4. Vad fan skojar barn om nuförtiden anyway?

Saker som var roligare förr: Del 2

2009-10-21T16:38:00.002+02:00

Definitioner: Den här kategorin handlar om att försöka peka ut saker som man tyckte var roligt förr, främst i de breda folklageren, men också individnivå kommer att behandlas. Det är en poäng med den här kategorin att sakerna kanske har åldrats dåligt, men huvudsaken är att det kan beläggas att någon någon gång (förr) tyckt att det aktuella fenomenet varit roligt.

Med "Roligt" menar jag saker som det förväntas att andra människor (eller man själv) skulle skratta åt eller åtminstone roas av. Med "Förr" menar jag tiden innan 1980.

Del 2: Att få sista ordet

Återberättat av en släkting till mig.

(Scen: Män som lägger om ett tak i en mindre tätort i Roslagen. En "luffare" kommer förbi. Det är varmt och sommar)

Luffaren> Ha ha vad ni sliter. Jag skulle har aldrig arbeta en sån här dag.
Släktingen> Det skulle jag skämmas för att säga om jag var du!

(konstpaus)

Släktingen> Det tycker jag var bra sagt.

Det roliga med den här historien är att min släkting är mycket flitigare på att arbeta än "luffaren" (min släkting definierade inte vad han menade med "luffare, men jag ror vi kan anta att det rör som ett lokalt original med måttligt till omåttligt spritbruk). Det är också roligt att min släkting fick sista ordet. Man kan också välja det hela att se anekdoten snarare som en sedelärande historia med protestantisk-kristna moarliska förtecken.

Fakta 3

2009-10-21T16:37:00.001+02:00

Den här faktaserien fungerar genom att jag byter ut egenamnet i en wikipediaartikel som jag medvetet sökt fram med det egennamn jag får upp i en slumpvald artikel på wiki. Slumpmässig komik m.a.o!

Sökte på "Arbetskonflikt"

Iberia är en konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Iberia kan ta sig uttryck i form av stridsåtgärder som strejk, lockout eller blockad. Iberia kan ha sin grund i lön, arbetsvillkor, arbetsmiljö, arbetstid och liknande.

Fakta 2

2009-10-20T20:43:00.003+02:00

Den här faktaserien fungerar genom att jag byter ut egenamnet i en wikipediaartikel som jag medvetet sökt fram med det egennamn jag får upp i en slumpvald artikel på wiki. Slumpmässig komik m.a.o!

Den här gången sökte jag på Asbest.

Kriminalvården är en samlande beteckning på olika fiberartat kristalliserade silikat. Det är en långfibrig mineral och är vanligast förekommande i Nordamerika, Ryssland (främst i Uralbergen och i republiken Tuva) och Sydafrika. Det är en oorganisk mineralfiber. Kriminalvården är eldsäkert och har därför haft en mängd olika användningsområden, alltifrån veke i oljelampor till skyddskläder. Kriminalvården är dock hälsovådligt. Fibrerna tränger in i andningsorganen och orsakar asbestos. Forskare har även kunnat påvisa en cancerframkallande effekt.

NY KATEGORI: Fakta

2009-10-20T16:29:00.003+02:00

Den här faktaserien fungerar genom att jag byter ut egenamnet i en wikipediaartikel som jag medvetet sökt fram med det egennamn jag får upp i en slumpvald artikel på wiki. Slumpmässig komik m.a.o!

Den här gången sökte jag på "Marinad"

Mythmaker är en smakrik vätska som kött, fisk eller andra råvaror får ligga i för att absorbera smak. Mythmaker gör även köttet mörare.

NY KATEGORI: Saker som var roligare förr.

2009-10-20T15:19:00.005+02:00

Definitioner: Den här kategorin handlar om att försöka peka ut saker som man tyckte var roligt förr, främst i de breda folklageren, men också individnivå kommer att behandlas. Det är en poäng med den här kategorin att sakerna kanske har åldrats dåligt, men huvudsaken är att det kan beläggas att någon någon gång (förr) tyckt att det aktuella fenomenet varit roligt.

Med "Roligt" menar jag saker som det förväntas att andra människor (eller man själv) skulle skratta åt eller åtminstone roas av. Med "Förr" menar jag tiden innan 1980.

Nu kör vi.

Del 1.

Jag hörde en gång talas om en man som kallades för "Dimman". Jag minns inte hur gammal han var, men han var garanterat inte född på åttiotalet, vilket således hans vänner inte heller var i huvudsak. Smeknamn blir oftast kvar på personer om de används flitigt, är roliga eller väldigt träffande. Nu till det roliga:

Dimman fick sitt smeknamn efter att han på en tyskalektion fått frågan vad "Man" hette på tyskan, varpå han svarade "Die man". Detta var så befängt att man valde att påminna Dimman om detta. Dagligen. I många många år.

Det roliga med smeknamnet Dimman ansågs troligtvis vara: 1. En kille var dålig på tyska. 2. En kille sa fel. 3. Die Man kan lätt ha ljudmässiga likheter med ett väderleksförhållande.

Anders goes Beecher-Stowe

2009-10-20T15:16:00.001+02:00

Jag har skrivit en text där jag försökt fånga författarens till "Onkel Toms Stuga" språk.

Hans och halvfabrikaten.

Hans öppnade sina vetgiriga ögon en vacker dag i slutet av augusti, i staden U… i Landskapet Uppland. Kanske var det ett tecken från gud att han föddes samma dag som de något äldre barnen började sin skoltermin.

Hans var ett lugnt och ordentligt gossebarn, han hade lätt att lära och redan vid tre års ålder kunde hans stolta föräldrar herr och fru Lindgren konstatera att sonen lärt sig att behärska skrivandets gåva. Han talade redan flytande, varierat och med god grammatik. Läsaren kan antagligen här spricka upp i ett leende, för en så sällsynt välartad gosse får man leta efter!

- Det var en väldigt duktig och begåvad son vi har, strålade fru Lindgren
- Vi kan sannerligen tacka herren för att begåvats med en så flitig son, instämde Herr Lindgren
- Han kommer sannerligen trivas i skolan, det är knappt så jag kan bärga mig för att se vad han kan lära sig! Fru Lindgren slog ihop händerna av förtjusning.
- Nå, nu ska vi inte lägga förväntans tunga börda på pojkens tunna axlar, det är bäst om han får upptäcka själv vad han tycker om.

Herr Lindgren klappade sin hustru varsamt på armen, gick fram till sin son som byggde ord av träklossar med bokstäver på och klappade denne på huvudet. Till sin glädje såg han att pojken skrivit ordet ”Jesus” med sina klossar.

Pojken åt med god aptit och verkade bli allt flitigare och kunnigare för var dag som gick. Han hade även skaffat gott om lekkamrater och höll sin unga kropp i god kondition. När han var sex år fick han börja första klass i förtid eftersom han ansågs lämplig och mogen nog att starta tidigare än vad som annars var brukligt i den här delen av landet.

De första åren på lågstadiet gick allting enligt planerna. Hans var en god pojke som lätt klarade såväl matematiktal som läseboken, och dessutom utvecklade sin vackra gossestämma i en kör på Kyrkans barntimmar. Men så hände något. Hans började sova allt längre om nätterna. Ehuru gossen uträttade ett allt tidigare sänggående verkade Hans ändå glåmig och håglös. Han hade svårt att koncentrera sig på läxorna, något som innebar stora problem då fröken precis börjat undervisa de unga vetgiriga i det engelska språket. Dessutom verkade Hans gå upp i vikt. Den lilla barnmagen blev allt rundare och även kinderna kom att hänga slappt.

Herr och fru Lindgrens oro inga gränser, och de hade tur, ty ett föräldramöte var inplanerat. På föräldramötet var de emellertid inte ensamma om att oroas över koncentrationsvårigheter och tilltagande korpulens hos barnen. Man oroade sig högljutt, ty ingen kände till källan till den allt mer oroande utvecklingen.

- Vad är det som ligger bakom våra barns trötthet!
- Min lille Jesper kan inte koncentrera sig längre, han vill bara se på tv!
- Maria har slutat äta min mat som hon brukade älska! Nu vill hon bara ha ketchup på allting
- Ack Vad ska vi ta oss till, våra barn är så förändrade!
Så lät det de upprörda stämmorna, och som läsaren säkert kan se vid det här laget så var man alldeles upprivna och förtvivlade. Men så hördes en lugn och fast stämma.
- Om ni bara ber och sätter press på skolledningen ska jag nog kunna hjälpa er att lösa ert bryderi.
Det var gymnastikläraren, Mattias som låtit sin röst ljuda och nu fått allas uppmärksamhet mot sig.
- Kom låt mig visa något.
Mattias gick före och alla föräldrarna skyndade sig efter honom. Mattias förde den otåliga skaran genom skolans korridorer, bort från klasrummen till skolans baksida. Han slog upp en dörr och visade med en svepande handrörelse den hemska scen som utspelades därbakom. Alla föräldrarna gav till ett högt flämtande, såsom det varit skrivit i psalmboken och att de nu nått det stycke där flämtandet i kör skulle framföras. Framför deras ögon stod en stor skåplastbil ur vilkens innanmäte kartong på kartong med frusna friterade kycklingbitar från Holland, vakuumförpackade pankakor från Norge och pulver blåbärssoppa från Eslöv kånkades ut.
- Vem ligger bakom en dylik styggelse!
- Skandal!
- Huvuden skall rulla!
- Är det här våra skattepengar används!
- Men tänk på barnen!

Föräldrarnas harm över de sockerstinna halvfabrikaten var inte att ta miste på, såsom den uppmärksamme läsaren väl noterar. Men deras rop tystades av ett par höga snyftningar.
- Det är inte vår vilja! Vi skulle så gärna vilja laga mat åt barnen, men vi är för få i personalen, vi hinner helt enkelt inte!
En kvinna i köksbespisningen som hjälpte till att lasta av kartongerna från lastbilen hade hört alltihopa och nu stod hon och vred sina händer samtidigt som tårarna forsade ned för hennes kinder.
- Den här arma kvinnan har rätt! Dundrade Mattias! Det är skolledningen som dragit ned på kökspersonalens tjänster så att de numer är omöjligt att laga riktig lagad mat i vårt fina skolkök!

De uppretade föräldrarna, gymnastikläraren Mattias och den stackars kokerskan marscherade raka vägen till rektorns kontor. Men där fick de bara höra om kristider och ”Det var väl inte bättre om man skulle dra ned på budgeten för datorer och skolböcker?”.

Nedslagna och utan argument skingrades den uppgivna gruppen, ty mot sådana argument stod man sig slätt. Deras barn slutade läsa böcker, blev tjockare och tittade mycket på tv. De orkade inte längre umgås med sina vänner på fritiden och än mindre göra sina läxor.

En dag, ett par år senare kom Hans hem från läroverket och påstod att han nu bestämt sig, han skulle utbilda sig till något inom media. Herr och Fru Lindgren såg på varandra. En tjock tår lämnade ögonvrån på Fru Lindgren och påbörjade sin mödosamma kana längs rundningen av hennes kind, ty nu var allting förbi.

Bara en enkel text

2009-10-14T17:54:00.001+02:00

Jag har skrivit en liten text. Uppgiften var att skildra att par som är varandras motsatser och skriva om en morgon hemma hos dem.

De tre första gångerna Anna träffade Mikko hade han en svart tröja som det stod ”Sonic Youth” på. Han hade haft den på sig under en uppknäppt skinnjacka då, men nu hade han inget ovanpå när han kom inhasande i köket. Han var barfota och hade på sig ett par jeans som nog skulle föreställa svarta, men det var antagligen många tvättar och revor sedan. Han hade inte duschat ännu och det var helt omöjligt att gissa om han visste om att det var hans tur att lämna på dagis.

Där sitter hon och äter sin hälsofil. Alltid samma sak: Hälsofil, de där flingorna som är grövre än fucking bark, skivade bananer och såna där gojsbär som smakar skit. Hon doftar som en blomsteräng ända hit. Och hon sitter rak i ryggen som en planka..herregud. Hur fan orkar hon och var är mina flingor?

Köket var välstädat. Anna hade gått upp tidigare och nu glänste till och med diskbänken. Morgonsolen lyste in mellan gardinerna som satt perfekt uppsatta.

Han luktar svett hela vägen hit och håret är rufsigt. Undrar om dagisfröknarna tror att han super? Nu letar han efter de där vidriga sockerflingorna igen.

- De står på översta hyllan älskling, där My inte kan nå dem
- Kiitos.
Och så en slängkyss från honom och ett leende från henne.

Fan varför kan jag inte låta bli att flina. Och varför jag låta bli att le? Har jag blivit så himla grinig?

Mikko plockar fram en apelsinläsk ur kylen. Öppnar den och tar en näve kalaspuffar ur ett paket han plockar ned från översta hyllan i ett skåp och kastar in i munnen.

De är jävligt goda de här. Hon verkar glad. Shit vi kanske hinner ta en... undrar vem som ska lämna idag. Fan också. Jag vill verkligen inte fråga henne idag igen.
Ljudet av krasande kalaspuffar fick Anna att sluta äta och se på Mikko.

Nu äter han den där skiten igen. Det är ett under att han klarar att stå på benen tills lunch. Och nu tog han sig på skrevet. Fan gör han så där när andra ser? Han stirrar på mina bröst.

Asså jag måste ja fråga, eller? Väntar lite.. Anna är snygg idag.

Mikko går fram till Anna. Han lägger armarna om henne bakifrån, hon skruvar på sig. Hon ler.

Hur kan något så smutsigt lukta gott?

Han flyttar händerna till hennes bröst. Hon tar bestämt bort dem.
- Borde inte du äta upp innan du sticker med My?

Yes! Jag slapp fråga. Men fan också..

- Inte så hungrig ändå. Han rycker på axlarna

De där nedra axelryckningarna. Jag förstår inte hur jag kunde tycka att det var nonchalant och sexigt. Hade jag inte träffat några andra män innan? Hur tänkte jag?

Om My får rida på axlarna kanske hon inte skvallrar att jag tar en tagg. Fan vad sugen jag är.

Skulle lyssnat på mamma. De GÅR inte att ändra på? Tyckte jag att mitt liv var så okomplicerat så jag behövde en sån som honom? Tredje gången jag hittade honom sovande på tunnelbanan tog jag hem honom. Var det modersinstinkter? Var de för att han verkade så pojkaktig och övergiven, ungefär som den där hittekatten när jag var fem som pappa inte lät mig behålla? Han verkade så trött. Jag ringde och sjukanmälde mig och tog med honom hem för att... ja varför gjorde jag det? Men hemma piggnade han till minsann. Tre gånger efter varandra...

- Älskling du rodnar. Vad tänker du på? Sexguden Mikko?
Armarna om henne igen. En kyss på halsen. Hon låter honom krama henne en stund den här gången innan hon avvisar honom. Han reser på sig, kastar självbelåtet med luggen.

- Inbilla dig inget gosse lilla, jag funderade på hur snabbet ”Sexguden” kan springa med sin lilla dotter för att hinna i tid till dagissamlingen...
- Nåå vad ska du göra då?
- Jag ska förbi kontoret ett par timmar, vi har fått in ett par objekt som verkar vara riktigt intressanta.
Hon är så jävla fin asså. Profsig. Självsäker. Smart.
- Tråkis
Mikko kastar med luggen och tömmer resten av läsken i ett enda drag.

Den där luggen... vad skulle jag inte göra för att han ska klippa av den? Vad väntar han på? Femtonårsjubiléet med samma frisyr?

Han drar sig lite för att lämna köket. Det är snart på dagen åtta år sedan han låtsades ha somnat på en tunnelbana för att få träffa henne igen. De första två gångerna var regelrätta insomningar då han varit på väg hem efter efterfester. Hon hade väckt honom när hon varit på väg till jobbet – på väg till sin värld. Han fast i sin. Hon hade varit den vackraste kvinna han hade sett. Han hade, trots att han var nyvaken och begynnande bakfull, fått henne att skratta. Hon hade varit vacker, men det hade funnits något mer därbakom. En beslutsamhet och självrespekt som han inte sett hos någon han träffat tidigare. Tredje gången hade han låtsats somna på tuben för att få se henne igen. Eller tredje föresten. Första gången han låtsades försova sig hade hon tagit en annan vagn, likaså fjärde gången. Men till slut så hade hans möda lönat sig. Han fattade fortfarande inte att han gjort en så sjuk grej. Hon hade många gånger sagt att hon inte förstod hur hon hade vågat ta honom med sig hem för att ta hand om honom. Sen hade han bara blivit kvar på något sätt.

- Mikko kan du inte byta tröja? Jag har för mig att jag kastade den där tröjan i soporna förra veckan?
- Du kastade, jag tog upp.

Jävla barnunge

Han räcker ut tungan åt henne.

Hon ska ge fan i mina grejer, så är det bara.

- Vad ska du göra när du lämnat My.
- Drar väl förbi repan...
Herregud. Min dotters pappa är ett barn.

Om Lasse inte har lagat basen ännu så dödar jag honom fan.

- Mikkos My! Om du inte genast kommer ut i hallen så kommer trollen och tar dig. Men oroa dig inte för pappa är här.

En liten flicka kommer springande. Mikko hivar upp flickan på en axel, snurrar runt med henne. Tjut och skrattskrik.
- Trollen kommer!
- Mikko, akta så att...
Hon kan ju bli alldeles yr, bara han inte tappar henne...

Det här är fan det bästa. My är bäst! Jag är bäst! Heja Mikko!

Mikko stannar upp. Kysser flickan panna och sätter ned henne på golvet.

- Ta på dig skorna, så kommer pappa snart.
Han återvänder till köksbordet. Hälsofilen är uppäten nu, tallriken visar knappt spår på matrester.

- Nu tar du hand om dig Anna-Panna. Annars kommer trollen och tar dig med.
Han ger henne en blöt puss på sidan av halsen och kramar om henne bakifrån där hon sitter återigen.
- Skynda dig nu, fåntratt. Hejdå My älskling. Jag hämtar dig senare!

Jag är lycklig. Jag har världens finaste, underbaraste dotter... och så den där stora apliknande underbara idioten. Jag älskar dem.

Mötet med storoxen

2009-10-05T22:23:00.001+02:00

Den här novellen fans här på bloggen redan, men jag har skrivit om slutet.

Arne smög tyst som själva räven över de förädiskt knarrande golvplankorna i sina raggsockor, ut i köket för att koka kaffe. Vägguret hade ännu inte pinglat sina fem slag och kaffekokandet måste ske i absolut tystnad om man inte ville väcka helsefyrs demoner och överösas av kärringagnat. Kerstin sov gott och Arne kunde triumfatoriskt erinra sig att det gamla tricket med några nedsmugna droppar renat i kvällskaffet fick kärringen att sova som björnen i sitt ide. Arne hade fått tag på riktigt kaffe genom att byta värdefulla droppar av det hemkörda mot ransoneringskuponger. Kärringen som var så avig när det skulle tillverkas mäsk, var nog så len i truten när det fanns riktiga kaffebönor i burken!
Utanför ångade daggen från hemandsägare Nilssons hässjor, det såg ut att bli en vacker julidag. En vacker dag för älgjakt av det mer hemliga slaget. Kaffet kokade och hälldes ned i termosen, där det kryddades med renat, ty det som fungerade som sömnmedel på kärringar fungerade som Sarons nektar på Arne och var ett obligatorium på en tur med bössan.

Luften var fylld av fåglarnas sång och i krönet på vägen ned mot byn väntade Gunnar i Backen. Gunnar i backen bar morgondiset i sina ögon, men Arne hade den lilla pojkens förväntan sprittande i hela kroppen, likt den lille pilten på julaftons morgon. Arne dunkade honom i ryggen.
- Idag ska vi ta mig tusan få Storoxen på fall, så sant som jag heter Arne!
Gunnar i backen skrockade förtjust.
- Dä ä som om det redan vattnas i munnen när man tänker på älgkött och potäter i munnen på en.

De hade hunnit fram till den plats där Arne skulle sitta på pass. Kaffe serverades och Gunnar i backen plockade upp småkakor som hans äkta hälft bakat, ty ingen god jaktlycka följer om man bedriver den på tom mage. De pratade och njöt av morgonsolen samtidigt som de lät sig väl smaka av matsäcken. Plötsligt knakade det i buskarna. Gubbarna blev genast på helspänn.
- Nu jääädrar ska du se om inte storoxen själv kommer på besök, viskade Arne och sträckte sig efter bössan.

Det var emellertid inte den sortens tjurskalle gubbarna hade hoppats på som uppenbarade sig ur buskarna. Det som dök upp var i istället landsfikal Atterboms mustachprydda ansikte med fiskalsmössan tronade ovanpå den melonliknande knoppen som uppenbarade sig. Landsfiskalen gick med bestämda steg, med händerna på ryggen i deras riktning. Arne Visslade lågt mellan tänderna. Här gällde att hålla tungan rätt i munnen.

- Se landsfiskalen är ute och promenerar denna ljuvligaste av mornar
- Gör sig inte till, Arne. Vad gör ni med älgstudsaren i skog och mark så här långt innan jaktsäsongen. Vankas här tjyvjakt?
- Pöhöhä! Ni tar så fula ord i mun om jakt i min egen skog!

Gunnar i backen skruvade på sig. Han hade sett Arne gå oändliga ronder med Lndsfiskalen, och ännu hade det inte blivit någon knock out, men även för den av herren mest älskade så vände turen förr eller senare.

- Nu får Herr Arne följa med ned till stationen och förklara sig och den här prekära belägenheten!
- Nu ska väl inte en hedersman som Landsfikalen själv förstöra en så fin skogspromenad för hederligt folk. Jag och Gunnar i backen skulle visst bara ut och provskjuta bössorna, så de inte står och blir ringrostiga förstår han.
- Ha! Inga konster! Jag vet nog vad jag kan vänta mig av en gammal räv som du.

Landsfiskalen tog några stora bestämda kliv fram till Arne och Gunnar i backen kunde inte mer än se på när landsfiksalen tog ett bestämt tag om armen på Arne och drog honom med sig.

- Oroa dig inte Gunnar,d et här ska nog ordna sig!
- Tyst med dig din tjyvstryker

Gunnar i backen såg långt efter de båda männen.
- De va håken...

Han sparkade obestlutsamt på en tuva, liade sig i nacken, spottade snus innan han vända och lommade hem. Den här älgjakten var slut.

När Landsfiskalen och Arne nått landsvägen var de blott ett par kilomter från byn, men utom synhåll från alla. Nog var det som om skogens fåglar sjöng med en större glöd den här morgonen och nog var det så att leenden hade smugit fram över gubbarnas ansikten och lyft upp mungiporna några grader. Landsfiskalens grepp om Arnes arm lossade. Långsamt gled han med greppet längs Anres arm och där längst ut möttes deras händer och handflator. Det ryckte till i Arne som om han blivit pinad med elektriska impulser. Men han log och lät landsfiskalens fingrar glida ned mellan sina egna.
- Gevär på allmän plats, jag kanske blir tvungen at hålla kvar dig över natten...
- Tänk att man skulle få träff på själva storoxen.
De log mot varandra. Landsfiskalen lutade sig fram och tryckte en kyss flyktig som morgondaggen på Arnes kind. En kyss som lovade mer. Deras händer gled isär och landsfiskalen kopplade åter sitt myndiga grepp om Arnes arm, för längre ned på vägen om gubben Håkansson skramlande med mjölkbilen. Ännu var dagen ung och det var långt till nästa morgon, och hade inte Arnes situation inte tvingat honom i tystnad hade han låtit lättheten fladdra ur djupet av hans bröst och stämmt upp i fröjdernas sång.

Man ska ju va två

2009-09-29T22:28:00.002+02:00

Man ska ju vara två

Lars Marklund bestämde sig tidigt, han skulle inte bli någon gammpajk. Han skulle inte bli en sån där som lever och dör ensam. Vid trettionio års ålder så slutade han åka från verkstan vid lunchtid för att inta måltiden hos sin mor, han kastade bort bonaderna som hon pyntat hans hem med och han köpte en dator. Modern oroade sig för honom, han verkade blivit en svår enstöring som inte hälsade på lika ofta längre och han följde inte längre med Åsele Ungkarlsförenings utflykter till Örnsköldsvik för att titta på Elitseriehockey. Det var i ungkarlsföreningen han fått tipset av om nätdejting. Han hade varit skeptiskt i början, men när Håkan som han jagat älg med i många år berättade att han ett tag haft ihop det med en hårfrisörska i Iggesund så tändes ett hopp inom honom. Lars Marklund blev inte yngre, och som modern brukade säga ”Man ska ju vara två”.

Livet hade tagit en vändning för Lars, moderns oro för att han skulle ha isolerat sig var obefogat. Lars hade kontakt med fler kvinnor under en vecka än vad han haft sammanlagt de senaste åren. Det var uppiggande med de flirtiga mailen som svischade fram och tillbaka över Internet. Lars fäste sig inte vid någon särskild till en början, han vill se sig om vad som fanns att tillgå innan han ens ville börja fundera på att ansikte mot ansikte träffa någon av de kärlekstörstande damerna. Det var något svårgripbart frånstötande hos dem, något Lars inte kunde sätta fingret på. Det var som om människorna allt för länge väntat på att ge förtroenden till någon människa, vem som helst. Precis som om deras livshistorier skvalpade omkring inne i dem såsom maginnehållet gör efter alldeles för många starköl på alldeles för kort tid: Tungt, frånstötande och redo i en våldsam konvulsion skjutas ut ur kroppen då den försöker värja sig mot giftet. Han kanske inte förstod sig på kvinnor, eller kanske var det de som inte förstod sig på honom, eller den norrländska mentaliteten. De återkom också ständigt till samma frågor: Nej, han hade inga renar, men jo han ägde en skoter och jo nog var det fint med norrsken alltid.

Efter ett par månader då Lars lagt ned nästan all sin lediga tid på att svara mail, skriva mail och uppdatera profilbild och presentationen på sitt konto på nätdejtningsidan, kände han en stor rastlöshet och ett sting av besvikelse. Det var som om variationen var slut nu. Kanske var alla kvinnor likadana, lika sårade av tidigare förhållanden, lika desperata efter att NÅGON skulle vilja ha just dem. Lars ville inte vara NÅGON. Han ville inte fylla tomrum. Lars Marklund ville att någon skulle vilja va Lars Marklund och kategoriskt fortsatte han att ge avslag på inviterna från hans olika kontakter om att träffas. Det hela verkade hopplöst. Lars spenderade mindre tid vid datorn igen, gick i skogen och funderade på att skaffa en hund. Han skulle bli en tillgång i jaktlaget om hade en pålitlig spårhund.

Livet gick vidare. Lars gick till arbetet, Lars lagade sin portionsförpackade middag i mikrovågsugnen och han gick i skogen. Då och då loggade han på dejtingsidan, men de flesta kvinnorna han skrivit till hade ledsnat på att vänta på hans uteblivna svar. Ibland skickade någon nya en trevare efter att ha sett hans profilsida, men ingen intresserade honom, inte förrän mailet från Esmeralda en dag fanns i inkorgen.

Bäste Lars Marklund.
Jag har läst din profil här på sidan många gånger men jag har inte förmått mig att skriva till dig tidigare, du förstår det inte nu och jag kan inte heller förklara, men du måste lita på mig när jag säger att det här mailet är livsviktigt. Första gången jag såg dig på bild här visste jag att jag var tvungen att lära känna dig. Jag kan inte sätta fingret på det, men jag tror att du uppfyller kriterierna perfekt. Du verkar vara en mycket pålitlig man. För övrigt tycker jag också om att vandra i skogen och hemmakvällar är min absoluta favoritsysselsättning. Jag vill ha ett lugnt liv och det är viktigt att jag får ha någon pålitlig vid min sida. Vackraste Lars, du måste svara mig så fort du läst det här.

Brevet var under tecknat ”Esmeralda” , och när Lars besökte hennes profilsida visade hon sig var en söt brunett med lite hjärtformat ansikte och ögon som var så mörka att de nästan var att betrakta som svarta. Det var svårt att uppskatta hennes ålder, för det var något väldigt flickaktigt över hela hennes uppenbarelse, men samtidigt så hade hon ålderns kråksparkar vid ögonen. Lars bestämde sig inte genast för att skriva till henne. Han tyckte det fanns ett överlägset drag i brevet. Vad kunde vara så livsviktigt med att han skulle skriva till henne? Hur hade hon mage att kräva att han genast skulle svara? Han var van att reda sig själv och var inte redo att börja ta order från någon främmande kvinna.

Det gick några dagar utan att Lars skrev, men hela tiden återvände tankarna till Esmeralda. Han började skriva svar på mailet flera gånger, men det som annars brukade gå på rutin och lätt flirtighet var plötsligt så svårt som om han förutom skriva mailet först var tvungen att uppfinna alfabetets alla bokstäver för att alls kunna formulera några meningar. Lars gav upp. Det här skulle inte gå. Han tog på sig sina stövlar och gick en lång promenad i skogen. Det var höst och löv singlade i luften. Det fanns en klarhet och tydlighet i luften såsom det bara gör i Norrlands inland om hösten och under en björk med med doften av mossa i näsan så visste slutligen Lars Marklund med all önskad tydlighet vad mailet till Esmeralda skulle innehålla. Han sträckte ut stegen extra på vägen hem, blev andfådd och svetten började kännas klistrig mellan keps och panna. När han äntligen kom hem till gården var allt precis som han hade lämnat det, bortsett från att det satt en kvinna på farstubron. Hon var kortare än vad han föreställt sig utifrån bilden, men när hon reste på sig och tog några steg för att möta honom så utstrålade hon all den flickaktighet som han sett på fotografiet. Det var helt överflödigt för henne att hon berättade att hette Esmeralda när hon till hälsning sträckte fram handen mot honom.

De fattade aldrig något gemensamt beslut, de pratade aldrig som saken, från den dagen bodde de tillsammans. Det blev fler blommor i fönstren, gardinerna byttes ut och huset fylldes av deras tystlåtna samtal där de varje dag närmade sig varandra. Lars Marklund hade förälskat sig i ett par svarta ögon och Esmeraldas mjuka sätt, inte bara den mjuka väna rösten, utan även sättet hon rörde sig. Det var som om hon hennes skelett var extra böjligt och som om hennes leder var enormt väloljade. Hon skred och gled fram när hon rörde sig och aldrig att han hörde henne göra det minsta ljud i sin framfart. Lars kände hur han växte i hennes förtroendefulla blickar, han kände sig allt mer viktig. Det var precis som om hon vetat att hon skulle ha just honom, att hon letat efter just Lars Marklund i hela sitt liv.

Hon ville inte prata om sitt förflutna, hon brukade bara ge honom ett av de där lite skygga leendena och sa att i sinom tid skulle han få veta. Deras samvaro byggde på ömsesidig respekt. De promenerade i skogen, åkte på utflykter och småpratade vid köksbordet. Varje kväll serverade hon honom en kopp väldoftande och sött te. Te hade han aldrig varit mycket för, men det här fick honom att känna sig skönt dåsig och han sov gott varje natt och han vaknade alltid med henne nära intill sig i sängen på morgonen

Hon drog sig skyggt leende undan då han varje morgon försökte kyssa henne, hon slank istället iväg för att laga frukost åt de båda. Hon dukade alltid bordet fullt av läckerheter, trots att han sällan såg henne äta annat än grön sallad. Själv kunde Lars numer äta för tre, och detta utan att känna sig vidare mätt. Inte verkade han heller gå upp något i vikt. När han påtalade detta för Esmeralda så log hon bara sitt leende och rörde ömt vid hans mage.
- Det kostar på att älska, finaste Lars.

Lars började känna sig allt mer orkeslös på jobbet, och han som alltid varit frisk som en nötkärna började sjukskriva sig med magsmärtor. Han saknade aptit och hela tiden kändes magen orolig och stinn. Esmeralda fick honom att äta soppor – det var viktigt med näringen för välmåendet sa hon. Tröttheten blev snart det enda som fyllde Lars Marklunds liv. Han kom allt mer sällan ut på sina promenader i skogen. Han var orolig för att Esmeralda skulle tycka att han var tråkig och sluta tycka om honom, men en dag fick han ett oemotsägligt bevis på hennes kärlek. Lars hade som vanligt tagit en eftermiddagslur för att försöka sova bort orkeslösheten. Han sov inte lika länge som han brukade och förvånades när han vaknade till över att Esmeralda satt lutad över honom, med en kind vilande mot hans mage och viskade på ett språk Lars aldrig hört tidigare. Hon använde mer ljud och väsningar än ord, som om det var ett påhittat språk.
- Raring... är du här...?

Esmeralda stelnade till. Stirrade på honom ett ögonblick. Sen mjuknade hennes drag, hon gled upp över honom, kysste hans panna mjukt och viskade:
- Du är så duktig, finaste Lars. Du betyder så mycket för mig.

Dagen efter vaknade Lars med värre magsmärtor än vanligt. Esmeralda syntes inte till. Han ragglade ut på toaletten, snubblade. Lutade sig fram över toalettkanten. Han hulkade, vred sig, hulkade igen. Det kom inget. Halsen blev med ens sträv och torr och han hostade. Samtidigt var smärtan i magen vass och intensiv. När han blundade såg han vita siffror mot svart bakgrund för sin inre syn, likt en digitalklocka som räknade ned. Klockan räknade från nio till noll och just då klockan nådde noll hävdes Lars kropp i en häftig åtbörd, det kände som om alla inälvor slingrade sig om varandra och försökte strypas. Lars vrålade från långt ned i halsen och kroppen stötte upp en hulkning till. Till slut: Någon matsked sur galla rann ned från läpparna och med ett litet plums klöv den sega droppen vattenytan. Det bildades en gul hinna på vattnet i toalettskålen. Gallan flöt där på ytan. Gallan och något mer. Något som rörde på sig. Något som vred ivrigt omkring. Spretade. Drog ihop sig. Sträckte ut sig. Slingrade sig. En två centimeter och lakansvit mask sprattlade omkring i det gula. Lars gav till ett litet skrik och snubblade baklänges, men fångades upp av ett par mjuka men bestämda och fasta armar. Esmeralda kramade om honom bakifrån. Lars kände en kall droppe mot sin hals.
- Det är nog bäst vi pratar om en sak Lars.

Rösten var sorgsen på ett sätt han aldrig hört förut. Borta var det lugna respektfulla. Lars kunde bara finna kaos, skuld och allvar där han tidigare funnit trygghet

- Lars. Du har alltid varit fin mot mig och behandlat mig rättvist. Jag visste att du skulle göra det, för jag såg på dig på det där fotografiet att du är bra man. Du har varit ovanligt duktig och gjort ett bra jobb. Det jag har gjort mot dig är inte rättvist, men jag kan aldrig förklara så att du förstår varför det måste vara såhär, men du måste lite på mig. Allting kommer att bli bra.

Deras blickar möttes. Ett svagt, men innerligt kärleksfullt leende rörde sig över Esmeraldas läppar.

- Jag litar på dig Lars och jag vet att du älskar mig.
Lars såg in i hennes svarta ögon. Det var som om det blänkte till i dem. Hon räckte honom en varm mugg. Det doftade te. Lars blev sittande med muggen i händerna. Esmeralda såg in i Lars ögon.

- Jag behöver dig Lars Marklund. Vi behöver dig.

Lars smakade på teet, det smakade sött. Han fortsatte svälja tills koppen blev tom. Han kände hur kroppen började kännas tung och hur lederna blev slappa. Han hörde Esmeraldas viskade:
- Tack... tack...älskade Lars....

Nästa gång Lars lyckades kämpa upp ögonlocken var det för att magen värkte, men nu kändes en skarp stickande smärta. Han var naken. Esmeralda satt på knä bredvid honom i sängen. Hon hade en kniv i handen som hon lade ifrån sig precis samtidigt som han fick upp ögonlocken ordentligt. Blod. Han blödde. Esmeralda nöp honom i bukskinnet, klämde. Esmeralda arbetade för att vidga ett smalt snitt på hans mage. Det kittlade, kliade, brännde innanför huden och så: Den första masken, lika vit som den han sett inne på toaletten, men kanske lite längre ringlade upp ur det öppna såret. Esmeralda satte ömt två händer på hans mage. Pressade sin tyngd nedåt. Lars ville knuffa bort henne, men kunde i röra sig. Det kändes som hela kroppen var gjuten i bly. Mer svid i såret. Ett skrik. Mer tyngd mot magen, och ur såret: En tjock massa. Ringlande. Vällande. Sprattlande. Till synes oändlig i sitt omfång strömmade de – de tusentals maskarna. Det sista Lars Marklund såg innan han svimmade var det varma moderliga leendet på Esmeraldas läppar, kanske var det därför han inte skrek mer.

Svidd Neger

2009-09-16T15:40:00.004+02:00

Härom dagen såg jag och två vänner filmen Svidd Neger tillsammans. Jag tror inte att någon av oss kommer att glömma den filmen i första taget. Det är en otroligt bisarr film.

Några frågeställningar som väcks är:

1. Vem har lagt tid och pengar på den här filmen?
2. Vem ansåg att det var en bra idé att blanda filosofiska frågor om identitet med gladporrsliknande buskisscener i natursköna norska miljöer?
3. Varför har de gamla svartmetallsartiseterna Ulver gjort soundtracket?
4. Varför är Dramaten-skådisen Björn Granath med i rollen som försupen präst?
5. Är "Klart jeg snakker norsk, jeg er ju neger!" 2000-talets bästa filmpunchline?

En gammal text som fräschats upp

2009-09-10T18:29:00.004+02:00

Det här är något jag skrivit för att träna dialog.

Det ordnar sig

Det är måndagsnatt mot tisdag utanför Umeås flygplats. En taxibil stannar och plockar upp en gänglig gestalt som sitter ensam och sist kvar av alla passagerare som velat nyttja taxibilarna på väg mot äventyr, nattliga möten eller hemmets trygga famn. Taxichauffören har ett gott minne för ansikten och är förbryllad. Han talar till sin passagerare.
- Vare int’ du som va’ först ut från planet

- Jo det var jag, öhm. Jag är trött… svarar hans passagerare.

- Du är som int’ så bra med att tränga dig fram? Du få slå dem på käften nästa gång! Heh! Kan int’ fatta att du kvar. Sån schuuk tur för mig. He va’ förjävla motigt annars.

Taxichaufförens drag är inte så utmärkande i mörkret, men det går att urskilja det blonda skägget tydligt, hans lite frammåtböjda hållning och de vana händerna som greppar ratten. Men de detaljerna är inte relevanta.

- Ja behöv som varenda körning. Jobbar dygnets alla timmar för att betala hyran känns det som, eller åtminstone så ja ha pengar till bensin.

- Ursäkta att jag frågar, men räcker inte lönen till de sakerna?

- Jå, men det blev som magert när ja förlora strylappn. Hade schuuk otur, hade lite bråttom, å det slog om till rött... så satt man där utan ersättning alls. Avstängd en månad.

- Jävlar. Drygt.

- Jååmen nå så jävuslskt. Rulla tummarna i en månad... å bara nån dag efter att de tog styrlappen så gick gammkatten å dog. Jävulskt sorgligt. Hon va som lugn å fin, så ho’ led nog int iallafall.

- Vad tråkigt jag har själv en katt som...

- Jå å då vettu, så fick man parkeringsböter på bilen, för den var ju avställd och int fick jag flytta den heller. Men det är sådär, en olycka kom sällan ensam. Jorå så nu jett man ju jobba dygnet runt.

- Jag tycker du verkar ta det bra ändå... du har verkligen en hemsk otur som det låter.

- Nå int kan bara sitt å lipa, då blir man ju som galen. Men nu fick ja ju köra dig, så kanske vänd turen nu.

Båda ler. Färden fortsätter mot kusten och den lilla orten Holmsund och samtalet har fyllt ut nästan hela resan.

- Det som skulle vara nu perfekt vore om något fyll-as i Holmsund ville ha körning ikväll. Då har jag fått mitt mirakel!

Passageraren nickar. De tiger, tankfulla på varsitt håll.
Taxifärden tar slut. Passageraren som, känner stark sympati med den man som för ett kort ögonblick varit hans chaufför, men som gett honom en bit av ett livsöde lämnar lite dricks. Inte mycket alls, men det är åtminstone en gest. Han önskar sin chaufför lycka till och chauffören önskar en trevlig kväll.

Passageraren hinner gå ungefär tio steg och precis lyckats flytta tankarna åt annat håll då taxibillen som åkt och väntar stannar. Dörren öppnas.
- Ja fick precis körning från RG-färjan i Holmsund. Det är väl nå fyll as som behöv fara på stan.

Chauffören skrattar högt och vinkar adjö tills sin passagerare innan han försvinner med sin taxibil ut ur passagerarens liv och in i natten.

Passageraren skakar på huvudet för sig själv där han går. ”Det ordnar sig alltid på något sätt”, tänker han.

Sexytime

2009-09-08T13:34:00.002+02:00

Uppgiften var att skriva om sensualism från vardagen. Jag försöker köra en vardagssyssla genom Serge-filtret och tycker själv att det lyckas hjälpligt. Min skrivlärare är desto mer lyrisk: "Ja, jag vet att du nog själv tycker att du skojar till det. Men jag tyckte faktiskt att det här var något av de bästa samlagsskildringar jag läst.". Texten innehåller dels en mindre stöld från en Pulpskiva - kan du hitta vilken rad? Kan du lista ut vilken vardagssyssla det handlar om?

Rent hus

Den svarta slanka katten stryker längs golvet
Med låg tyngpunkt ut ur rummet
Sådär som bara katter kan
Försvinner hon i tomma intet
Eller kanske har jag bara ögon för annat

Stadigt grepp om kroppen
En lätt duns, och ned på golvet
En smekning längs det avlånga, smala
Hur lång? Ända till himlen?
Och den där passar in där.
Sådärja

Och jag vet precis vilken knapp som man trycker på

Ett vrål som bryter tystnaden
Vibrationer, susande, brusande
En hand mot plast och kroppen blir varmre
Som om det pulserade under plasten
De enda ljuden är vrålet, jag biter mig i läppen

Ett fast grepp och jag virvlar runt
utforskar varje vrå noggrant
inte missa något
gott om tid
sådärja

Stryker svetten ur pannan
Hur länge har jag gjort det här?
Vibrationer
Definitivt varmare nu?
Ska det vara så?

Kanske är det min iver
Min längtan att nå längre
Min hänsynslöshet
Som gör att det mer öronbedövande än vrålet
tystnar

Tomheten efteråtet
Susandet i öronen
Handen på plasten – svalare nu
och ljudlöst tveksamt tassande
dyker den slanka svarta katten upp igen

En miljöbeskrivning

2009-08-29T12:10:00.002+02:00

Mitt publicerande av texter här får mig litegrann att känna mig som en parodi på mig själv. Lite som Shanti Roney-sketcherna i Mammas nya kille. Men om jag ska vara rädd för att inte vara pinsam så blir det ju inte mycket gjort över huvud taget, inte sant?

Det här är något jag skrev för några år sedan, jag var ombedd att göra en miljöbeskrivning och jag skrev om när jag besökte en vän som minst sagt befann sig i en prövningens stund. Texten är väl något jag skulle vilja avfärda som ganska pretentiös i dags dato, men jag är ändå rätt nöjd med en del passager och meningar.

Jag har aldrig varit särskilt modig. Men något hade ändå drivit mig ut till busstationen, fortsatt på bussen till delar av staden som jag aldrig besöker. Detta ”något” måste vara en enorm kraft, men jag ville inte just då sätta ord på vad ”något” egentligen var. Hade inte ”något” varit en enorm kraft så hade jag stannat hemma, jag är nämligen inte speciellt mycket för att lämna mitt hem i den här sortens väder. Jag hade virat in mig i en filt, druckit något stärkande och inte kommit höststormen som rasade utanför närmare än att lyssna till regnet som kastade sig mot fönsterrutan i desperat raseri, som om regndropparna sista mål på färden från molnen var att tränga sig igenom fönsterrutan och blöta ned mig. Kanske skulle jag hånle åt människorna som doldes under paraplyer och som passerade på gatan utanför. Hånle eftersom de tvingades brottas med den klösande och bitande kalla vinden och det vidriga iskalla regnet, medan jag satt torr och varm inomhus. Jag tror detta ”något” som tvingade mig ut i ovädret kan ha varit kärlek. Jag är inte säker. Efter in väns korta telefonsamtal kunde jag helt enkelt inte stanna hemma längre.

Jag stod där och byggnaden låg där framför mig och liknade en stor blank insekt , byggt för att tjäna ett syfte, men inte vara vackert, byggt för att se proffsigt och effektivt ut på samma sätt som kontorsbyggnader. Det hade kanske varit lämpligt om inte huset faktiskt tjänade som hem för en ett hundratal olyckliga människor. Jag ville inte närma mig huset och jag stod länge och tvekade. Det fick mig att känna mig liten och betydelselös. Regnet smattrade ivrigt mot husets blanka fasad och en tom buss körde förbi på vägen. Besöket var tvunget, eftersom en särskild person var inlåst i den stora blanka besten till hus som jag stod framför. Ett andetag och ett ögonblicks slutna ögon. Jag undrade hur jag skulle komma in, vem som helst fick väl inte bara knalla rätt in? Till min förvåning öppnades ett par automatiska dörrar av den modell som kan se vilken dag som helst på ett snabbköp när jag närmade mig. Jag tog ett sista osäkert steg närmre och jätteinsekten svalde mig.

Det var ljust därinne, så ljust att det stack och skar i ögonen. Golvet var blankt och reflekterade det skarpa ljuset från taket. Det doftade svagt av syntetisk citron. Lysrören i taket surrade tyst. Ingen människa syntes till, men påskyndade steg närmade sig från korridor till höger om mig. Jag stod mitt i en knut där tre korridorer som möttes. Jag stod kvar där och undrade vad jag skulle ta mig till. Kanske skulle personen vars steg jag hörde kunna hjälpa mig att komma rätt?

Hon kom från en sidokorridor iförd ett par jeans och en uppknäppt kofta som fladdrade lite när hon gick och ett par tofflor. Hon gick fram till mig, närmade sig försiktigt som man närmar sig en skygg katt man vill plocka upp i famnen. Hon lade en hand på min arm.

- Hej, är det du som är Björn?

- Nej, jag är här på besök, jag heter…

Hon hade redan tappat intresset för mig och skyndat vidare in i korridoren till vänster om mig innan jag hann fråga efter var jag kunde besöka min vän. Ensam igen. Jag gick vidare i korridoren som löpte rakt framåt. Mina steg ekade, och studsade mellan de kala gulmålade väggarna. Inga tavlor syntes till, inga växtkrukor på golvet. Inga stolar för att vila trötta ben. Jag undrade som bäst om det inte borde finnas skyltar som kunde visa vägen när väggen en bit fram förändrades: där fanns en hiss.

Jag gick in i hissen. Den var trång och det lilla fönstret var armerat med ett tunt galler. Väggarna kändes släta att röra vid, men metallen som de var tillverkade var repig av slitage, så de blänkte inte. Hissen stannade på våning två. Mellan hissens öppning och den dörr som jag nu hade framför var det knappt en meter, dörren var vit, såg ut att vara förstärkt vid kanten av någon sorts metall och den var utrustad med en stabil låsanordning som förmodligen öppnades genom att använda ett kort i en läsare som satt alldeles vid listen vid sidan av dörren. Det fanns en ringklocka där, jag tryckte på den.

En man öppnade. Jag frågade om jag kommit rätt och i samma andetag om jag fick besöka. Mannen granskade mig ett ögonblick innan han svarade sen ja. Min vän var visserligen inte på sitt rum för tillfället men skulle snart återvända. Jag kunde få vänta där om jag ville. Han visade mig dit genom en korridor. Golvet var blankt här precis som på nedervåningen, städarna var förmodligen väldigt noggranna på det här stället. Golvet var iögonfallande mossgrönt, väggarna var vita, inte bländande vita, men samtidigt inte heller smutsiga. Ljuset var lite mildare på den här våningen.

Jag mötte en man på vägen till rummet. Han såg på mig men jag tror inte han noterade mig ögonen såg grumliga ut och hans ögon röjde inga som helst känslor. Han hade stora mörka fält under ögonen och när vi möttes sköt en pust av cigarettrök och något surt som inte var svett. Doften kändes mer kemikalisk än naturlig. Hans rörelser var långsamma, som om varenda litet moment i hans rörelseschema var något mycket svåröverkomligt och nymodigt för honom. Som om hans promenad längs korridoren var en ny svår dans han försökte lära sig i slow motion.
Vi kom fram till dörren till det rum där min vän spenderade dagarna, medan mannen som öppnat åt mig låste upp dörren så kunde jag inte låta bli att kasta ett ögonkast på en kvinna som satt och sov på en stol. Hennes mun gapade och hade huvudet lutat bakåt.

Jag släpptes in på rummet och mannen gick sin väg efter att lovat att min vän skulle komma snart. Jag slog mig ned i en fåtölj i ett hörn och det tunna papperet med landstingets logga som fungerade som klädnad över lädret frasade tyst. Det fanns en bokhylla mitt emot mig den var nästan tom, där fanns några papper som jag senare skulle få veta var något sorts profileringstest. Men det var inte de pappren som fångade min uppmärksamhet. Min ögon drogs hela tiden till den ensamma lilla tygtigern som satt längst ut på bokhyllan. Den log vänligt mot omvärlden och brydde sig inte så mycket om att den orangesvarta tygpälsen var sliten och att det stack ut lite fyllning ur ett öra. Blicken fick glida från tigern som kändes mer avlägsen och det tappra leendet i tigerns mjuka ansikte kändes så fruktansvärt malplacerat när jag såg ut genom fönstret, täckt av galler. Blicken fick glida vidare. Sängen var enbart en enkel konstruktion av metallrör som kändes svala mot handflatan och som enda bekvämlighet var utrustat med ett tunt papper. Golvet var av samma mossgröna färg som utanför, där hade nog aldrig legat några mattor. Väggarna vaniljvita och skrovlig av små rutor. Det enda som bröt väggarnas vithet var alldeles ovanför sängen. Där fanns två knappar, en grön och en röd med texten ”larm” och ”återställning. Annars var rummet kalt. Rätvinkligt. Enkelt och funktionellt. Dörren var robust och var i en lite vitare ton än väggarna. Jag lade märke till att den inte gick att låsa från insidan, men det gick att göra det från utsidan. Jag så på tigern igen, den log fortfarande sitt vänliga leende uppe ifrån hyllan.

En gestaltningsövning

2009-08-25T15:18:00.002+02:00

Jag är inte så himla nöjd med senaste uppgiften. Den handlade om att skriva om ett par personer och gestalta dem utifrån ett antal förutbestämda egenskaper. Texten blev något av ett hafsverk då jag samtidigt studerade för en tenta i historia, men väljer att publicera den ändå.

Jag har sett på dem Karl-Alfred i fem minuter nu och Oskar i ungefär tio. Jag vet förstås inte om de verkligen heter så utan jag har döpt dem till detta på grund av yttre attribut som jag tycker passar. Oskarär säkert 1.90 har en mycket omfångsrik kroppshydda. Karl-Alfred är mycket kortarare och jag namngav honom på grund av lite krokiga hållning, det avlånga, lite sneda ansiktet - han liknar seriefiguren som äter spenat och heter Popeye på originalspråket, Karl-Alfred på svenska. Det är något med Karl-Alfreds käkben, det gör liksom en krök och får honom att se ut som att han hela tiden har huvudet lätt lutat åt vänster, även om han
håller det helt rakt. Kroppen är spinkig, men även ryggraden har en lätt krökning i framåt mot revbenen. Karl-Alfreds revben hade utan tvekan gått att räkna om han
varit barbröstad. Benen påminner om smala pinnar, lite samma intryck som de smala styltorna som hjortdjur går omkring på till sina skalenligt för stora kroppar. Det är tur att han inte röker pipa åtminstone, det hade gjort intrycket parodiskt.

Jag tycker om att se på intressenterna innan jag går ut och möter dem. Jag brukar därför sitta i bilen och se på dem, gärna i skydd av ett träd eller en häck, men ofta brukar jag inte behöva något skydd för att förbli ouptäckt, de som kommer på visningarhar bara ögonen för
objektet. Jag kan inte klandra dem för detta, jag säljer inte fastigheter, jag säljer drömmar. Jag brukar inte behöva så lång tid för att iakta kunderna för att veta hur hårt jag kan trycka på i en
förhandling, däremot vet jag säkert att jag kommer att ha övertaget och att priset blir det rätta när buden skall läggas. Den här gången kommer priset bli högt, mycket högre än vad den där sentinmentale gamle token till fastighetsägaren trodde han kunde hoppas på.

Karl-Alfred hoppade ur bilen. Han tittade på armbandsuret som var så stort så att man tydligt kunde se dess konturer på långt avstånd. Antagligen såg han att han hade fem minuter tillgodo. Han ställde sig vid sidan av verandan till det gula huset. Han vägde på hälarna fram
och tillbaka och körde ned hänerna i jeansfickorna. Han tog upp händerna igen, fingrade på sin mörklblå vindtäta friluftsjacka, förmodligen en Fjällräven eller liknande – jackan ser proffsigt välsittande ut på ett sätt som dyrare märken oftast gör. Han såg på armbandsuret. Karl-Alfred vände sig mot Oskar, nickade kort och på ett sätt som får en att tro att han inte alls är van att uttrycka sig genom att använda kroppen alls. Nicken blev kort och otajmad på ett så det mer liknandehuvudrörelsen i samband med en nysning. Karl-Alfred öppnade munnen för att säga något, men ett mörkt ögonkast från Oskar som stod på andra sidan av den chokladbruna verandan fick Karl-Alfred att långsamt sluta munnen igen. Det avlånga ansiktet och den krokiga käklinjen får mig att tänka på någon sorts rovfisk.

Karl-Alfred ser på klockan igen. Eftersom jag följt hans exempel alla gånger som han gjort det så vet jag att minutvisaren rört sig två hack sen han först kollade. Karl-Alfred trampar på stället, och helt plöstsligt sätter han fart på de smala pinpenen. Likt en sprinter
dyker han iväg från sin viloposition. Hans frammåtlutande hållning förstärker enbart intrycket. Karl-Alfred ger sig av på en uptäcktsfärd runt huset. Han rör vid väggarna. Sparkar i husgrunden. Knackar i väggen på ett med en självklar snart i armen. Han hummar för sig själv hör jag när han passerar lite närmre bilen för att gå runt knuten på
huset. Kanske trallar han på en melodi, det är iallafall så det låter. Jag ser att Oskar följer Karl-Alfred med blicken där han står blick stilla. Oskars typ har jag sett många gånger tidigare, han är klädd för strid och alla på visningen är där för att de missunnar honom ett
välförtjänt tak över huvudet. De brukar vara snåla i budgivningen och ställa frågor om stambyten och bostadsrättsförening, ifall det rör sig om lägenheter. I de här lägena brukar de vara mer intresserade av rätten till fiskevatten.

Mina tankar avbryts av ett ljudligt klonge-longe-longande. Medan jag iakttog Oskar har Karl-Alfred dykt upp på verandan och nu har hanivirigt provat den robusta järnklockan som sitter fästad på den gula fasaden. Ett lyckligt leende spelar över Karl-Alfreds sneda ansikte,
samtidigt som rodnanden uppenbarar sig i vackrasste röda flugsvampsnyans över kinderna.Han slår ut med ena armen, och oavsett vad gesten varit menad som ärden riktad mot Oskar, och fullständigt obegriplig. Oskar rör sig inte en milimiter. Karl-Alfred har inte ödslat en sekund utan kikat under mattan som liger på verandan och har hittat nyckeln till dörren. Jag rättar till slipsen, det är dags att valla de här fåren nu. Karl-Alfred har försvunnit in i stugan. Istället är det Oskar som först möter mig halvväggs över gårdsplanen.

"Jag hörde att det var ett riktigt Knarrigt golv när han gick in"

Han nickar mot huset.

Jag kväver en suck. Tvingar fram ett leende och förbereder mig på att
använda ord som "rustik" och "charm".

Sillbullar och korintsås.

2009-08-20T13:26:00.003+02:00

Det här en text med ungefär 4år på nacken. Mycket inspiration från serietecknaren Joakim Lindengren. Det här kanske är något i det mustigaste laget, men jag minns att jag var rätt nöjd med texten när den var nyskriven.

Sillbullar och korintsås.

Pelle höll upp det blanka lilla föremålet mellan tummen och pekfingret. Flygplanet han befann sig på hade precis stannat och skärrade passagerare trängdes i klunga mot utgången. Pelle hade sett den här kromfärgade och motorcykelformade tändaren i sin hand hundratusentals gånger tidigare. Han hade fått den på sin tolvårsdag tio år tidigare av sin farbror Räserroffe, Mariefreds tuffaste biker och tillika raggare. Att tändaren nu skulle dyka upp i en mycket gammal och tilltufsad damhandväska var något som verkade lika logiskt som att påskharen skulle vara talman i riksdagen. Räserroffe hade sagt att, inte helt utan att rösten doftade milt och blomstrigt av självgodhet, att tändaren var en liten modell av den Triumph av 1948 års modell som han själv brukade gränsla för att ”Dra en repa på stan och fånga lite blickar från fjällorna”. Den där väskan ja…vad skulle han göra av den? Han kliade sig och i sin svarta kallufs, strök undan luggen från sina ögon och den där karaktäristiska bekymrade rynkan fanns mellan ögonen. Hittegodsavdelningen? Pelle sjönk ned i sätet igen, trots att skyltarna med säkerhetsbälten på för längesedan hade slocknat och att han snart skulle vara ensam kvar i planet. Han behövde tänka.

Dagen hade börjat på samma eländiga sätt som alla dagar i Pelle Nilssons liv. Det skrikiga brandlarmet till väckarklocka hade tvingat honom till en ojämn och på förhand nederlagstippad kamp för att få stanna kvar i drömmarnas värld. Just den här morgonen hade drömvärlden varit särskilt lockande då hans undermedvetna tagit med honom på resor i orientaliska länder, och han var precis i färd med att få en mjuk, öm och omtänksam helkroppsmassage av en soligt leende asiatisk flicka när väckarklockan obönhörligt börjat skräna. Besviket hade han som alla mornar gett upp kampen efter mindre än tio minuter och raglat iväg för att ta, den för att han över huvudtaget skulle vakna ordentligt, obligatoriska morgonduschen . Varmvattnet väckte kroppen och fick honom att känna sig både ren och mjuk i kroppen. Att han blivit snuvad på en riktigt behaglig dröm kändes helt acceptabelt, särskilt som någon vänlig själ, förmodligen hans mor, hade lämnat kaffe i bryggaren. Det var något som gott och väl kompenserar de största förluster tidigt på morgonen. Han klädde sig i sin favoritsportjacka och trasiga jeans efter ivrigt sugit i sig det heta kaffet. Han hade precis lagom tid på sig till flygbussen och under den korta promenaden till centralstationen nynnade han muntert på en Indieklassikern ”Common people”. Pelle tänkte på farbror Räserroffe. Han hade förmodligen nynnat på något av Eddie Meduza istället, men det gjorde inget tänkte Pelle. Räserroffe kanske inte var en smakfull man, men han var snäll ändå. Han plockade upp motorcykeltändaren från sin jackficka och tände en cigarett. En koltrast i närheten sjöng sin melankoliska men ändå livsbejakande sång. Det verkade som om våren kommit även till Uppsala till slut.

Asta Olsson hade redan på tjugotalet setts som en av Uppsalas främste excentriker, och då ska vi inte glömma bort att det på den tiden var gott om aspiranter på den titeln. Astas passioner i livet var två. Katter och cigarrer. Det yttrade sig på så sätt att hon dagligen rökte ett tjugotal av de cigarrer som förmodligen endast i smådetaljer skiljde från en blandning av finhackade traktordäck och tobak. Hon talade gärna om sina katter som om de var familjemedlemmar med rika sociala liv sinsemellan, det gällde alla trettionio namngivna (alla med för- efter- och mellan namn) bondkatter som trängdes med henne i den inpyrda bostadsrätten hon bott i ett stenkast från Vaksala torg sedan 1932. Trots att tobak är allmänt känt som en hälsorisk och att det tillsammans med den något undermåliga renligheten i lägenheten borde förkortat till och med en olympiers liv med en tjugo-trettio år var hon fortfarande vid en ålder på 103 år lika aktiv på landets kattutställningar som medelklassdamer med träningsoveraller i 40 års åldern. Hon var något av en legend i dessa kretsar, även om hon inte ställde ut sina egna älsklingar längre. Detta var på grund av och i protest mot att hon ansåg domarkåren för att vara såväl fascistoid som korrupt sedan hennes perserkatt Sessan Madeleine Van Doren snuvats på sitt rättmätiga förstapris efter att utklassat sin motståndare på en utställning i Sala 1987. Istället hade någon blekfet och glanslös perser från Ångermanland fått priset.
–Vilken skymf! Världens orättvisor tycks vara oändliga, muttrade Asta fortfarande 18 år senare när hon kliade sin nu ålderstigna Sessan Madeleine Vad Doren bakom örat.

Den här helgen var det dags för Grand Prix Nordic Championship, klassen för Norska skogskatter, i Svedala. Det är naturligtvis en dag i kattutställningskalendern som ingen kattälskare med självaktning får missa. Hon hade packat sin fina gå-bort-väska med det nödvändigaste: cigarrer för en hel helg och en portion sillbullar med korintsås, att få tag på ordentlig husmanskost hade minsann visat sig svårt på tidigare utställningar. Hon tittade på sitt fickur, en hel kvart skulle hon bli tvungen att vänta på den eländiga bussen som skulle ta henne till Arlanda. Det uppenbarade sig dessutom någon småsjungande ungdomsluns intill henne i busskuren. Ungdomar idag hade ingen hyfs alls, killar färgade håret, använde parfym och inte klippte de sig inte ordentligt heller. Som tjejer ville de tydligen att se ut! Det var som Karl-Gerhard fått till det för nästan femtio år sedan när han sjungit kupletten om de söta jazzgossarna.
–Undrar vad den är pojken sjöng på? Det var väl något jazzskrän av den där Chubby Checkers eller Fats Domino eller något liknande ungdomligt, tänkte Asta med en resignerad suck. Hon tände en cigarr. Nej. Det gjorde hon faktiskt inte. Hon tog upp en cigarr och bet som vanligt av en liten bit från den som hon ljudligt spottade ut. Men när hon skulle tända cigarren upptäckte hon att hon att glömt tändstickorna hemma. Pojken hade sett att hon behövde något att tända med och erbjöd henne gentlemannamässigt att låna en blank liten tändare formad som en motorcykel. Pojken började därefter ivrigt pladdra om någon motbjudande figur som han kallade Raket-Robert eller liknande och om hur han fått tändaren i sin ägo. Asta lyssnade inte så noga och dessutom hade pojken raskt avbrutit sig när hans mobiltelefon ringt. Mobiltelefoner…detta djävulens påfund. Vad var det för fel på gamla hederliga telefoner som fungerat i alla tider? Asta titta på tändaren i sin hand. Rätt så fin ändå. Hon bestämde sig för att lära slyngeln med mobiltelefonen en läxa och lät tändaren glida ned i sin väska.

Pelles mor var alltid nervös när hennes lille oskyldiga och hjälplösa tjugotvååriga son skulle ut och resa. Det var därför hon ringde honom vid busshållplatsen, hon frågade om han hade glömt något. När man tänker efter så är det en helt efterbliven fråga att ställa sin son som väntar på bussen eftersom: 1. Han kan ännu inte ha upptäckt om han glömt något eller inte. 2. Han kommer garanterat att börja oroa sig för att han eventuellt glömt något. 3. Excentriska och minikriminella gamla damer kan stjäla kära ägodelar från sonen då han för ett ögonblick riktar sin uppmärksamhet åt ett annat håll. Bussen anlände och som alltid började folk som väntat på bussen stångas som Pamplonatjurar för att knipa de värdefulla platserna i bussen. Att det inte rörde sig om mer än tio personer och att bussen innehåller mer än tre gånger så många platser är det aldrig någon som tänker på. När den sista semesterfiraridioten som förmodligen var på väg till fjällen någonstans lastat in sitt paket i storlek av en medelstor mjölkko av skidutrustning i bussens bagagelucka var det äntligen dags att fara.

Pelle satte sig längst bak och den illaluktande damen han pratat med tidigare satte sig längst fram. Pelle tänkte inte mer på henne, han tänkte först på Jarvis Cocker som sjöng om legendariska flickvänner i lurarna till cd-spelaren som han haft i sin ryggsäck. Han slutade motvilligt att tänka Jarvis och började istället tänka på semesterfiraridioterna och deras skidpaket. Inte helt utan avsky tänkte han att det omöjligt kunde röra sig mer än en veckas skidåkningssemester. Pelle hade aldrig åkt utförsåkning, men han kunde inte i sin vildaste fantasi föreställa sig att det skulle kunna vara annat än smärta från otaliga krascher och ett förbannat väntande på lifter.

Bussen anlände vid Arlanda något försenat. Chauffören hade kört långsamt bakom en traktor som irrat omkring på motorvägen av någon anledning. Semesterfirarnas ansikten liknade på flera sätt glänsande och feta julskinkor, de var ordentligt stressade nu och följaktligen blev avstigningen mer tumultartad än påstigningen. Pelle hade också bråttom att få tag på en automat där han kunde köpa stand-by biljett. SAS biljettsystem är mycket sinnrikt. Priserna för att boka en billjett är så ockerdyra att ingen vill flyga inrikes. För att fylla planen dumpar då istället bolaget ut biljetterna för en struntsumma till impulsiva studenter/ungdomar någon timme innan avresa. Det finns alltid stand-by biljetter att tillgå på så sätt, något som Pelle kunde konstatera nöjt någon minut efter att han krånglat sig ur den sörjiga gulaschen av semesterfirare, mjölkkostora gepäck och skrikande barn utanför bussen.
På grund av den långsamma bussfärden var det bråttom att komma med planet. Arlanda är en ganska liten flygplats med internationella mått mätt så säkerhetskontrollen tar inte så lång tid. Det som eventuellt kan sinka en är ovan flygresenär, och det var precis vad som hände Pelle när han skulle passera. En dam med solariebränna och osäkert kroppsspråk befann sig före honom i kön. En vakt pekade på damens magväska och menade på att även den skulle åka på bandet tillsammans med hennes ryggsäck. Kvinnan var stressad av den ovana säkerhetsrutinen och gjorde som osäkra människor ibland gör vid obekväma situationer. Hon vitsade.
-Ajdå, det är ju i den väskan jag har min bomb.
Pelle slöt ögonen och masserade näsroten mellan tumme och pekfinger, han försökte att inte tänka allt för elaka saker om kvinnan som påstod sig ha en bomb i magväskan. Pelle gled igenom säkerhetskontrollen och kunde samtidigt kasta ett getöga på ett närliggande röntgenband. Där fanns den damen från busshållplatsen i Uppsala, hon som luktade kattkiss och någon hemsk tobaksblandning. En vakt gick igenom hennes väska, hittade uppenbarligen anledningen till att apparaturen larmat och lät henne passera.

Att vänta på ett få borda ett plan när man väntar vid Gaten är bland den tristaste väntetid som finns tänkte Pelle och läste samtidigt i sydsvenskan. En tidning som delades ut gratis vid Gaten och förmodligen fanns där för att mildra resenärernas omställningschock när de kom fram till det exotiska Skåne. I tidningen stod det om någon kattutställning som skulle äga rum i någon håla. Pelle slog i ihop tidningen. Det fick räcka med mänsklig idioti för en dag ansåg han. Till slut ropades det ut i högtalarna att planet nu var redo att bordas. Samma stressade stämning som vid busspåstigningen tidigare bröt ut igen och Pelle fick smaka på en hård armbåge i revbenen. Han såg surt efter personen som stött till honom. Det var den illaluktande tanten, som han inte alls visste hette Asta. Det verkade så självklart att hans skulle hamna bredvid kärringen på planet. Som om hela resan var ett skådespel för att testa Pelles humör, ett skådespel där tanten hade rollen som den onda antagonisten.

Asta kände igen den unge mannen i sätet intill. Det var jazzgossen från Uppsala, hon snörpte på munnen. Hon tyckte illa om honom, något som inte alls borde förvånat någon som kände Asta, eftersom hon ogillade exakt alla varelser som inte hade päls. Eftersom praktiskt taget ingen person kände Asta så var det förstås oturligt nog en observation och kunskap som gick om intet. En säkerhetsdemonstration genomfördes, Asta lade märke till att Jazzgossen inte alls lyssnade uppmärksamt utan satt och stirrade ut genom fönstret.
- Typiskt ungdomar som inte har den minsta känsla för ansvar, tänkte hon.

Att flygplan kan lyfta från marken är inte alls konstigt för en del ingenjörer, men för vanligt folk är det en smula förvirrande. Både Asta och Jazzgossen intill henne stirrade med skräckblandad förtjusning ut genom det runda flygplansfönstret medan planet lyfta, och kort därefter det förminskade landskapet hundratals meter under dem. Det liknande en väldigt välgjord landskapsmodell till en leksaksjärnväg. En röst berättade med en röst drypande av inövad servicekänsla att mat fanns att köpa ombord. Asta log. Hon skulle minsann inte låta sig skinnas av flygbolaget, hon hade ju sina sillbullar med korintsås. Bara för att visa alla på planet vilken god husmor och listig dam hon var plockade hon upp sin matdosa med husmanskosten och lät sig väl smaka med höga smackande för att riktigt understryka hur gott det var. Att maten var kall var något hon lyckades förtränga och hon njöt av alla blickar hon fick, hon tolkade dem som avundsjuka. Det var precis då något mycket ovanligt hände. Planet kom in i turbulens. Luftgropar hade hon hört talas att de kallas. Det i sig är inget ovanligt, men att ”luftgropar” skulle vara Asta Olssons sista tanke i livet var förstås både svårt att förutse och en ovanlig sista tanke, åtminstone för någon som inte flyger regelbundet.. Det som hände var att planets våldsamma ryckningar skakade om den gamla damen som satte en stor tugga med sillbullar i halsen. Hon började rossla och kämpa efter luft samtidigt som hon klöste med en häxhand i luften framför sig. Den unge mannen intill henne såg förskräckt på och ropade med en uppskrämd fallsettröst på hjälp. Flygvärdinnorna kom rusande med skräcken blekt lysande i deras ansikten, men innan de listat ut vad som var fel var allting över för Asta. Proppen i luftstrupen av sillbullar med korintsås hade hindrat det livsviktiga luftflödet och kvävt en kattutställningslegend.

Pelle såg hur båren med kvarlevorna av den illaluktande damen forslades bort. Hon luktade inte bättre i döden konstaterade hans hjärna, som i chocktillståndet han nu befann sig i var ungefär lika bara tankeredskap som sockervadd. Som i trans tog han upp damens väska från golvet och öppnade den. Han ryckte till, för på botten av väskan låg Räserroffes tändare fullt synlig.

Höga högar och låga lågor

2009-08-18T22:05:00.004+02:00

Uppgiften var att skriva om hur en man ser på ett hus, dels som förälskad, dels som nybliven änkeman. Jag producerade följande text:

Nästan ingen har dött

Jag är gammal nog att veta att man ska ta på sig en kofta.
Fastän det ser soligt ut från fönstret i september.
Jag vet att valmoknopparna i rabatten bredvid verandan inte kommer att slå ut igen
Fastän de ser så friska och välmående ut.
Du ville ha en enkel veranda
”Ett enkelt staket, ingen snickarglädje”
Ett ställ för skorna vid sidan av dörren. Mina träskor, dina sönderhasade fårskinnstofflor.
Gummistövlar, antika gymnastikskor grönfärgade av gräsklippning

På väggen, som du ville ha gul som lagom blandad apelsinsaft, satte vi upp en klocka i blankt järn.
För du ville slippa ropa på mig när maten var klar.
Väggen blev gul och verandans smala ribbor blev mörkbruna, lite som om de var av mjölkchoklad
Du ville väl ha ett hus som påminde dig om saker som smakade gott
Och du ringde i klockan istället för att ropa
Och jag skyndande mig alltid över verandan
Du påpekade alltid hur det knarrade under golvmattan i hallen
Och jag sköt alltid upp att göra något åt det
Det gjorde mig inget då

Nu står jag inte ute med knarret
För trots att jag är gammal nog att veta bättre
Så tror jag ändå att du kommer komma hasande i dina fårskinstofflor
Eller att du kommer ringa i klockan
Snart. Närsomhelst.
Om man ska vara noga, rent statistiskt
har nästan ingen dött
Men det är ingen som påpekar att det knarrar i golvet när jag går ut i köket.

Försthuset

En ensam lampa lyser i huset där min älskade bor. Lampan i hallen, liksom för att välkomna mig. Jag stannar till. Jag vill dra ut på ögonblicket, kanske för att förbereda mig på den våg av lycka jag kommer känna när vi snart återförenas och allt kommer att kännas så bedövande angeläget. Hur mina händer rör konturerna av hennes ansikte, hur samma händer rör sig upp över hjässan och silar det långa rak håret mellan fingrarna. Ögonblicket när lätt särade läppar försiktigt omfamnar min egen underläpp. Känslan av att blundande dra in hennes doft. Det ögonblicket är så nära, så jag drar in den tjocka kyligt påträngande utomhusluften i lungorna, såsom för att stilla mig. Luften smakar lite särskilt den här tiden av året. Den smakar liksom rent. Jag skakar lite, jag verkar aldrig lära mig att ta på en kofta när det är kallt. Jag hör en fågel, den där som låter som en cykelpump och som någon, någon gång, sagt åt mig heter Talgoxe. Trädens grenar rör sig ljudlöst i den lätta vinden, om någon månad kommer även de att låta.

Jag öppnar dörren och som vanligt knarrar det under den brunmönstrade korkmattan innanför dörren. Det är mörkt inomhus så när som på lampan i hallen. Vårt nya hem är mörkt, men med händerna kan jag utforska detaljerna som påminner mig om min lycka. När jag tar av mig mina gymnastikskor så rör mina fingrar vid något mjukt. Det är förstås hennes nya varma tofflor som hon köpt eftersom golven här är så kalla. Jag rör mig bland skuggorna och kommer ut i köket där köksluckornas grå färg ser riktigt ljus ut i mörkret. Bordsskivan har den begagnades skrovliga yta. Jag ser konturerna av en vas på bordet där hon satt blommorna jag köpt till henne tidigare i vatten. Jag rör vid dem. Jag är ingen växtexpert men jag tycker spänstigheten i växten och den vaxartade hinnan antyder att blommorna kommer må bra ännu några dagar. Det är ännu kalt och tomt i vårt nya hem. Det doftar inte bara blommor i köket, det finns även en tung och stickande lite instängd lukt och ljud fortplantar sig onaturligt påfallande. Jag stöter tån mot en ouppackad låda med ett start-kit med porslin från Ikea. Hon talar lika lugnt och tyst som vanligt:
- Jaså du kommer nu. Välkommen hem älskling
Jag fylls av värme. Mitt leende flyter in i rösten när jag svarar.
- Jag såg inte lådan i mörkret
- Jag hörde dig innan dess. Det där golvet knarrar förfärligt.

Dikten ovan är skrivet påverkad av en dikt av Mattias Alkberg som innehåller den briljanta raden "Nästan ingen har dött".

Nystart

2009-08-18T22:02:00.002+02:00

Ny termin, nytt bloggande.

Jag har bestämt mig för att helt och hållet göra det här till en blogg där jag försöker få folk att läsa saker som jag skrivit med skönlitterära baktankar. Från och med nu; mindre youtube mer egenskrivet.

Okej?

Nu börjar vi.

(igen)

En skiva ost om dagen håller doktorn på stan?

2009-03-09T21:05:00.003+01:00

Kära läsare. Det här är en utmaning: Kan du hitta något klipp på Youtube som är mer Cheezy än det här så får du ett fint pris.

Jag menar... läppsynken, kläderna, poserna, texten, sångrösten (som enligt uppgift inte är Den Harrows egna ens....) Slår du det? Man blir diskad om man länkar till andra klipp som tagits upp i den här bloggen.

Cash in -kultur

2009-03-06T20:54:00.005+01:00

Cahs-in kultur går ut på att man pungslår och uttnyttjar ett större verks popularitet för att själv få sälja skivor eller liknande. Det finns en miljard exempel, och kom inte dragandes med Bollywood, som ju är en enda stor cash-in i sig självt. Men här är mina topp fem favoriter av skamlösa cash-in-låtar. Den ena mer cheezy än den andre.

Den första cash-in låten jag kom i kontakt med var Weird Als "Yodoa". jag hade en kompis på högstadiet som inte pratade riktigt rent, älskade omoderna datorer och repeatlyssnade den här låten. Kanske är han renpresentabel för Weird Als fans, kanske inte. Men i ett Simpsonsavsnitt jag nyligen sa Homer "If you're tired of Weird Al, you're tired of life!". Det är rätt passande att låta Weird Al vara först ut när man talar om Cash-ins, ty hela hans grej är ju en enda stor cash-in.

Det första Star Trek blev omåttligt populär och dess fans är kanske världens mest hängivna. Tyvärr ledde populariteten att seriens huvudpersoiner löpte amok i storhetsvansinne och lät och hållet bli att bry sig om smådetaljer som takt, ton, rim, reson eller smakfullhet. William "Paddan från Paddeborgegot" Shatner har gjort några idag smått legendariskt pretentiösa spoken wordnummer. Kollegan Leonard "Spock" Nimoy passade på att spela in en låt om J.R.R Tolkiens populära figur Bilbo Baggins.

Här tolkar nämnde Shatner allas vår egen Robert Zimmerman, mer känd som Bob Dylan.

Det finns naturligtvis bra cash-in kutlur också, ibland blir det rentav nytänkande

eller varför inte...

(Yes I went there and there...and there - Lägg för övrigt märke till hur lik kvinnan i den åtsmitande klädnaden är Doris i Jönssonligan)

Men snälla, snälla: Låt mig slippa mer av det här:

På tio poäng, vart är vi på väg?

2009-03-04T17:50:00.002+01:00

Igår mötte jag en vän över borden. Vi diskuterade vem i helvete som lyssnar på krautrock egentligen. Vi kom överens om att det nog är bara killar, tills följande dialog utbröt:

- Någon tjej kanske lyssnar på typ Neu också... (Ingen av oss tänkte på att tidiga Kraftwerk räknas som kraut, och Kraftwerk lyssnar säkert fler tjejer på)

- Ja eller två. Coola.

Sen skrockade vi åt att vi bondat över en small referens. Mitt sällskap sa att ett Musikaliskt (indie?) På spåret skulle vara det bästa som finns. Jag höll med. Det är det enda jag begär av livet. Eller det är ju inte sant, men håll med om att det skulle vara gött att få dra gubbiga ordvitsar kring smal kalenderbitarinformation man dumt nog lagt sig till med. Hajade ni mitt sällskaps Oldsbergare ovan föresten?

För övrigt är det skandal att På spåret byter programledare SÄRSKILT när Hoa-Hoa inte tar över.

Jävlas inte med Sun Ra.

2009-03-02T16:48:00.001+01:00

Det är alltid befriande när någons bizarrism överskuggas blott av samma artists briljans och framför allt relevans. MIna damer och herrar: Det här är Sun Ra.

Thaaat's right.

När jag var ung fick man kalla det här för Emo

2009-02-13T17:19:00.001+01:00

Happy Valentine day kids.

Det här är varför jag ALLS gillar musik

2009-02-12T13:21:00.004+01:00

Jag blir lycklig bara av att tänka, men just ja...In the flowers med Animal collective. Den är ju precis så bra som jag vill att musik ska vara. Det händer exakt lagom mycket. Alla ingredinser finns. Jag ska lyssna på den nu. Det borde kanske du också göra.

Det här inte ett blogginlägg utan ett kärleksbrev. Låten ger mig bilder som är så ovanliga och fantastiska och en känsla jag alltid söker i musik. Det är känslan av att vara lite full och stå och sjunga på en sång för sig själv, eller rentav prata i telefon med någon viktig utanför en nattklubb klockan ett. Man står där precis i bränningarna mellan det lugna, närgångna och den dunkande pulsen. Man är en fras i från gråten och en uppmaning och ryggdunk i från dansgolvsblindgalenheten. Låten förmedlar allt det är till mig på ett nästan övertydligt sätt. Inte undra på att jag vill höra den ofta. Men kanske inte varje dag.

Dåligt samvete lönar sig

2009-02-08T13:54:00.004+01:00

Ibland känner jag mig väldigt västerländsk, ja rent etnocentriskt. Då går jag bums ut och skaffar musik skapad av någon med många konsonanter i namnet eller som pratar obegripligt i största allmänhet. Ibland blir det fel, och vissa gränser vill jag inte kliva över (läs: jag KAN inte förmå mig att gräva i afrikansk musik, förutom de band som redan är västerländskhypade typ Ali Farka Touré, Afric Simone och Tinariwen - jag är ingen SKÖN kille).

De senaste åren har belönat mig storligen. Jag hade iinte läst en rad om varesig Jacaszek eller Yashusi Yoshida innan jag lyssnade på dem och blixförälskades. Jacaszek gör finurlig musik som ligger nära det ambienta, även om den tidigare skivan Lo-fi stories är mer samplings/popbusig. Det är glädjen över att ha upptäckt just Lo-Fi stories från 2004 som får mig att skriva detta inlägg. OM ni inte upptäckt den skivan, eller Jacaszeks Treny från förra året så har du något mycket trevligt att se fram emot.

Klippet nedan är ett stycke av den polske ljudvirtuosen som handlar om att grilla i en förtrollad skog.

Nåt för dom som väntar

2009-02-07T13:27:00.002+01:00

Några ord av tröst från popvärlden:

I didn't have it that bad I still had the radio, I still had tv. I could go to the refriderator and get a slice of...pizza! Or a beer, or a coca cola. You know, I didn't have it that bad. - Jad Fair (Citatet är bara ungefärligt)

- Försök att inte bry dig om, inte menade väl dom att såra nån - Mattias Alkberg

- Things aren't so bad, they're just more wrong then right - Scott Walker

Annars då?

Om att förstå och sätta fingret på Västerbotten

2009-01-31T10:52:00.001+01:00

Han gör det fenomenalt i Torsk på Talinn där han är en skitgubbe. Men även här. Jonas Inde är så bra, så bra.

Det är helg

2009-01-30T18:26:00.001+01:00

Kul att ni har kul

Ståpäls, modell vit.

2009-01-29T13:34:00.003+01:00

"Carl Johan Lundgren är Sveriges Jonathan Richman".

Ja, så sa en vän till mig häromdagen, visserligen efter ett par glas rött, men jag tror absolut att citatet skulle kunna provoceras fram även i nyktert tillstånd.

Jag lunchade med Carl Johan Lundgren en gång. Jag tror inte att han minns det, Carl Johan var energisk och framförallt trevlig att ha att göra med. Vi pratade lite om att skriva och lite om hans band: Vit Päls. Vit päls gör pop med känslan "å en slank han ned i diket" och är naturligtvis dödscharmigt. Låttitlarna är inte sällan felstavade, som till exempel den fantastiska "Loving you was crasy shit". I de smått naiva texterna finns en rakhet och eviga sanningar om kärlek och emellanåt rent nonsens - kokar man ihop sådant med finfin pop så blir resultatet lysande. Man gillar den här typen av killar, som Carl Johan eller Jonathan Richman, och man gillar band som Vit Päls. Det är därför du ska klicka på den här länken. Det och för att kärlek är crasy shit - man blir fan dum i huvudet av det - och det är okej

En riktigt salt kille

2009-01-28T15:43:00.003+01:00

Få kan väl ha ett CV som liknar Karlheinz Stockhausens. Inte nog med att han gav grabbarna i Can en musikalisk uppfostran - han gjorde elektronisk musik på femtiotalet. Det vill säga årtiondet efter att han tjänat som tonårssoldat i Wehrmacht. Det går antagligen inte att göra Stockhausens betydelse för såäl konst- som populärmusik rättvisa i ett inlägg i min usla lilla blogg, det närmsta jag kan komma är att ruska om er och försöka få er och se något ni inte skulle se annars. Stockhausen är förmodligen än av de värdigaste Polarprisvinnarna genom tiderna, och det känns skönt att veta att han fått en stor uppskattning innan han dog 2007. In i det sista komponerade stycken.

Stockhausen inspirerades mycket av sina drömmar, och han drömde ofta att han imponerade på andra människor genom att kunna flyga för egen maskin. Stockhasuen var en man som såg möjligheter snarare än begränsningar och detta ledde till en otroligt spänannde musikalisk tankevärld - en värld där helikoptrar inte bara är fordon, utan även är instrument.

Vem tänker du på

2009-01-27T19:44:00.002+01:00

Jag lajjade med http://en.akinator.com/ en stund. Dels för att jag är tom och mitt liv är som måndag i Vännäs när man är femton och mobbad. Men också för att det var rätt underhållande. Systemet knäckte mina lite billiga försök med Jerry Seinfeld och Severus Snape, men mer imponerande så knäcktes även Thurston More.

Systemet är inte riktigt fail safe emellertid. Orup, Tiny Tim och Vincent Vega i Pulp Fiction var tydligen för svåra. Ernst-Hugo Järegård hittades inte, men bjöd på humor. Systemet förslog nämligen att det var Rocco Sifredi jag tänkte på. Vem är då Rocco Sifredi undrar ni och jag undrade jag. Jo det är nämligen, enligt Wikipedia:

"Rocco Siffredi (eg. Rocco Tano), född 4 maj 1964 i Ortona Mare, Italien. Italiensk skådespelare, regissör och producent av porrfilm.

Rocco har medverkat i över 1 300 porrfilmer sedan karriären tog fart i mitten av 1980-talet, den största delen av dessa med mer eller mindre anala teman. Sitt stora genombrott fick han i början av 1990-talet då han medverkade i några så kallade Buttman-filmer tillsammans med John Stagliano. Rocco Siffredi är en av de absolut mest kända manliga porrskådespelarna, han kallas "the italian stallion". Men han är även känd för att hans porrfilmer brukar vara hårda och han har blivit beskylld för att behandla kvinnorna nedvärderande och illa i filmerna."

Inte riktigt rätt med andra ord.

Angående en dålig dag

2009-01-26T14:06:00.003+01:00

Jag döper om mina msn-kontakter. Hitills har folk fått heta saker som "Godot", "Sulan" och "Birger Bög". Det kanske är elakt, men vad ska man göra när det är så där, sådär som det är.

Naturligtvis vill du veta vilka band jag hoppas på skivor ifrån under året - jag vill påpeka att jag inte har någon koll alls på releaselistor och sånt. Here goes:

1. Junior Boys - Jag älskar junior boys mjuka sång och moderna synthiga slingor.De låter som Depeche mode skulle gjort om de inte ätit U2-piller, knarkat och varit så jävla kristna/gothkitschiga. Nå, missförstå mig inte, DM har för alltid en plats i mitt hjärta, men inte lika stor som Junior Boys.

2. Battles - Det är hög tid att följa upp succén mirrored.

3. O.Lamm - Snälla, snälla, snälla. Tar du ett steg till så är du modernast och häftigast i världen.

4. Joanna Newsom - Ja! Snälla. Joannas röst är för unik för att behöva gå att vänta på mer ifrån längre.

5. Kalle J - Jag vet att jag överskattar Kalle J, men jag föll pladask för förra fullängdaren och hoppas på att kunna bli lika förförd igen.

Progg helt enkelt

2009-01-26T11:40:00.004+01:00

"Mycket tyder på att gud i själva verket är proggare. Ta t.ex skägget, kaftanen, de mysiga men ändå funktionella sandalerna, och inte minst, den monumentala intoleransen mot oliktänkande!"

- Från serien "Fyrtiotalisternas sammansvärjning" i David Nessles "Döden steker en flamingo"

Irra på Estraden <3 Fenriz

2009-01-25T15:32:00.001+01:00

Jag älskar det här klippet. Det gör Mattias Alkberg också. Och du borde också göra det.

Japan is number one!!!1

2009-01-21T19:10:00.003+01:00

Jag gillar när asiater pratar engelska av två anledningar:

1. Att en del helt saknar språkkänsla. T.ex: "i love Arab Strap so muchhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh.....some songs always can make me feel cry!!!" - Jag skulle hemskt gärna höra hur det långa h-ljudet låter.

2. De bangar inte det taftologiska tårtstaplandet. Saker är supermegakillerdunamicnubmerone!!! Utan ironi.

Heja typ hälften av världens befolkning. Sluta inte behandla engelskan som ni gör. Framtiden är ljus

Del tre är publicerad

2009-01-21T12:50:00.002+01:00

Ja del tre av mitt synande i sömarna av Vi vann sa Markus.Skrolla ned bara litegranna. Inte för att ni är dumma eller så, men jag vill inte att ni ska missa.

"Det bästa som finns, är att ha det bra" - Mymlan.

2009-01-20T18:45:00.002+01:00

Det är mycket möjligt. Många gillar i alla fall hockey, hårdrock och mysbyxor. Åtminstone på räddnings och säkerhet. Där finns nog nån Sulan. Bland den andra gruppen människor är det mer folk som gillar att sitta själv och lyssna på Enos ambientplattor skulle jag tro.

- En god vän angående sin praktikplats uppdelning av människor. Det bästa av två världar säger ni. Det bästa från en värld säger jag. Men huvudsaken är att man har det bra. Imorgon kommer sista delen om den småknasiga boken "Vi vann sa Markus". Missa inte!

Vann vi verkligen, Markus? Del 3

2009-01-18T21:20:00.001+01:00

Baksidestexten på Berghs utgåva av Vi vann sa Markus hade förmodligen fungerat bättre som en text i en beställningskatalog, då den är skrivet märkbart ”von oben” och bryter mot det enklare, vardagligare språk som man i innehållet strävar efter. Formuleringen ”den speciella ungdom”. Skapar snarare ett fjärmande än ett gemensamhetsskapande. Att ordet ”ehuru”, ett ord som knappast ingick i slangtalarnas vokabulär på sextiotalet finns med borde även det leda till att författaren missar målet att få raggarungdomar att läsa boken. Notera att detta förekommer i Berghs utgåva, alltså den utgåva som rimligtvis ska vara noggrannare korrigerad än den tidigare utgåvan.

Redan på sidan 5 i Kyrklig ungdoms utgåva så dyker en ordlista med svåra ord och begrepp upp. Återigen blir känslan av att författaren ser på sin läsare något ”von oben” med tanke på valet av rubrik: ”Du förstår, att” [sic]. Ordlistan har mycket riktigt fått en annan rubrik i Berghs utgåva, där den försetts med det något mer stillsamma ”Ordförklaring” som rubrik. Värt att notera är den dyker upp långt senare i Berghs utgåva, först på sida 67 (O-paginerad), efter bokens själva innehåll.

Genomgående kan sägas att Berghs utgåva av Vi vann sa Markus vara mindre rapsodisk än Kyrklig ungdoms utgåva, som ofta känns förbryllande osammanhängande och där det är oklart om kapitlen alls hänger i hop emellanåt. Visserligen förekommer den känslan även i Berghs utgåva, men jag skulle tro att det är svårt att undvika med tanke på utformningen av källmaterialet, själva Markusevangeliet.

Hur gick det då? Tämjdes de vilda fyrtiotalisterna till kristlighet? Tyvärr är det en fråga vi får lämna obesvarad för tillfället om bevis krävs, om vi kan gå på intuition kan man lätt svara "Nej, för i helvete". Vi vann sa Markus är ett gulligt magplask, men också en provocerande handling där man från författarhåll verkar ignorera att att unga människor har en egen vilja och faktiskt inte går på vad skit som helst.

Vann vi verkligen, Markus? Del 2

2009-01-18T21:18:00.002+01:00

Redan i bokens lista med ordförklaringar finns flera skillnader. Till att börja med finns de båda listorna på olika platser i de olika utgåvorna, dessutom så har de olika rubriker, men framförallt så har en hel del av de ord som uppfattats som svårbegripliga helt bytts ut.

Det absolut första ord som man läser i Kyrklig ungdoms utgåva av Vi vann sa Markus är ”Asbest”. Det hela är förvånande och en smula komiskt att det första som möter en i något som förväntas vara omskrivning av Markusevangeliet är rubriken ”Du förstår, att” och därefter radbrytning och sedan texten ”Asbest betyder någonting som inte går att bränna upp”. Det är intressant att författaren här antyder att Asbest kommer ha en viktig roll i den kommande texten, men det pekar också på en viss bristande språkkänsla. Meningen ”Asbest betyder nånting som inte går att bränna upp” Betyder rimligtvis i den språknivå som används att Asbest skulle vara ett uttryck eller en metafor för saker som inte går att bränna upp, när det ju i själva verket är ett ämne som har egenskapen att det inte är antändligt. I sin strävan efter en konvergent ackommodation så trasslar författaren snarare till texten. Visserligen hittar författaren en språknivå han anser lämplig för att tilltala sina tilltänkta läsare, men å andra sidan så säger han ju inte det som han rimligtvis vill ha sagt i ovan nämnda mening. Kanske var det här något som uppfattades av författare och redigerare, för till Berghs utgåva så har ordet Asbest försvunnit ur ordlistan. Andra ord och omskrivningar har samma problem. Författaren är i sin iver att skapa konvergent ackommodation och koppling till modern tid gjort ganska märkliga val. Till exempel har priser på varor översatts till rimliga sextiotalspriser, angivna i kronor (detta i båda undersökta utgåvor), dessutom har folkgrupper och sammanslutningar getts förkortningar och mer föreningslivsklingande namn, såsom OAF som enligt ordlistan i Vi vann sa Markus betyder Organisationen av Fariséer. Det här är något som enbart finns med i Kyrklig ungdoms utgåva, något som däremot finns med i båda utgåvorna och som därmed ansetts som ett bra drag för att koppla bibeltext till nutid är omskrivandet av namn. Personligen kan det tyckas obegripligt att det skulle vara enklare att tala om ”Döpar-Johannes” och NasaretJesus ” [sic] snarare än Johannes Döparen och Jesus från Nasaret, såsom görs i båda utgåvorna av Vi vann sa Markus . Ännu märkligare blir det förstås när hela efternamn skapas på ett tämligen godtyckligt och allt annat än vardagligt igenkännbart sätt som till exempel förekommer namnet Levi Alfeusson .

Vi vann sa Markus är stundtals farsartad i sin framtoning. Emellanåt är viljan till konvergent ackommodation överdrivet stor hos författaren, vilket får följande typ konsekvenser:
- Hördu Jesus, får jag båtlift me dej? Skrek den f. d. Sinnesjuke.
- Nää! Få du i stället hem till familjen och tala om för dom, att Herren varit bussig mot dig och gjort märkvärdiga saker.
Mannen stack, och i Dekapolis hörde man honom ofta säga:
- Akta’re va Jesus kan! Den du, han är en riktig läkare han!
Och folk bara stirrade av förvåning. [sic]

Citatet ovan är hämtat från sidan 20 i Kyrklig ungdoms utgåva och är enormt talspråklig. Texten är så proppfullt av sociolekt så att det förmodligen var svårt att övertyga den tänkta målgruppen att detta rör sig om en trovärdig text. Berghs utgivning av Vi vann sa Markus har motsvarande passage begränsats till:

- Du Jesus, får jag följa med dig? bad mannen, som hade varit besatt av en djävul.
- Nej, gå hem till de dina sa Jesus och berätta för dem, hur stora ting Herren har gjort med dig och hur han förbarmat sig över dig.
Mannen gav sig då iväg, och i Dekapolis hörde man honom ofta säga:
- Jesus har gjort märkliga saker med mig!
Folk bara stirrade av förvåning [sic].

Citatet ovan är från Berghs utgåva och står att finna på sidan 20. Det mest i ögonfallande är att Berghs variant inte satsar lika hårt på slangen och det talspråkliga såsom texten från Kyrklig ungdoms utgåva. ”Nää” har blivit ”Nej”, precis som alla andra talspråkliga former blivit till skriftformer. Eric Grönlund använder stor bokstav ganska inkonsekvent och på ett sätt som inte motsvarar svenska skrivregler, till exempel mitt i meningar på annat än egennamn.

Det kommer mer!

Vann vi verkligen, Markus? Del 1

2009-01-18T21:10:00.003+01:00

Sextiotalet omtalas gärna som en brytningstid med större influenser från Amerika, rockmusik och övergång till högertrafik. Televisionen växte till sig något och Hylands hörna förvandlade mediesverige i grunden. Stadsminister Erlander drog en vits i nämnda Hylands hörna och var partiledare för de socialdemokrater som hade makten under hela årtiondet. Allt var emellertid inte nytt och vibrerande. Något som tyder på detta är författandet av ”Raggarbibeln” som är en utsträckt hand från kristendomen mot den upproriska ungdomsgruppen raggare. Vi vann sa Markus kom ut för första gången 1962. Boken var författad av en kyrkoadjunkt vid namn Eric Grönberg. Första utgåvan gavs ut av Riksförbundet Kyrklig ungdom (dock med den kryptiska texten ”Privat upplaga, som äges av Eric Grönberg på omslaget). Redan samma år kom även en utgåva på Berghs förlag. Det finns en hel del väsentliga skillnader mellan de båda utgåvorna.

Det är ett flertal väsentliga skillnader mellan de båda utgåvorna. Till att börja med är det olika motiv på omslagen. Den likhet som finns är den apelsingula rektangel som upptar sidans centrum. Nämnda rektangel fylls emellertid ut av olika bilder – i båda fallen tecknade av en Ulla Ståhlberg.

Redan på omslagssidan märks att det är olika förlag som gett ut de båda böckerna. Förstautgåvan har en kursiverad rad där det står att rör sig om en ”Privat upplaga, som äges av Eric Grönlund. På försättsbladet blir man som läsare något förvirrad, då olika originaltitlar uppges. Till att börja med vill jag ifrågasätta om man verkligen bör uppge en originaltitel då verket i sin egenhet torde mer ses som en fri tolkning/översättning än något som bör syfta direkt tillbaka på ett originalverk. Jag är osäker på gällande praxis, men för att få syfta till ett ursprungsverk tycker jag att språket bör vara så nära orginalet som möjligt. I förstautgåvan anges ”Kata Markoon” som originaltitel, medan Berghs utgåva syftar till den något längre titeln ”To euanggelion kata Markon”.

Det finns några tydliga tendenser som kan sägas vara gällande för båda utgåvorna. Det finns en tendens att känslan för svenska språkregler brister, även på de ställen där texten inte är medvetet talspråklig. Talspråkligheten är påtaglig, detta genom talspråklig grammatik och ordval, men också genom användande av ofullständiga meningar. Både subjektsformen ”de” och objektsformen ”dem” kokas konsekvent ned till den gemensamma, talspråkliga formen ”dom”. Detta torde vara ett djärvare grepp 1962 än vad det kommit att bli såhär fyrtio år senare.

Det mer talspråkliga ”me” används i större utsträckning än den korrektare formen ”med”. Förkortningar som t.o.m., sk. Och t.ex. är flitigt förekommande i båda utgåvorna. Båda utgåvorna har många utropstecken om man jämfört med en genomsnittlig prosatext. Stt tydligt exempel på ovan nämnda tendenser är följande:

(...) Och så hälsade man honom med spex:
- Nämen se godda godda, Ers majestät, konung över judar!
Men inte nog med det: dom dunkade honom i skallen med en knölpåk och spottade på honom och böjde sen knä för honom och låtsades hylla honom.

Motsvarande stycke har den något högre språknivån i Berghs utgåva:

Sedan hälsade de honom och gycklade.
- Ers majestät, konung över judar!
Men inte nog med det: de slog honom i huvudet med ett rör och spottade på honom och böjde sedan knä för honom och låtsades hylla honom.

Det är oklart varför en knölpåk ersätts av ett rör till den senare översättningen, och ett utlåtande från mig ifrågan skulle bara vara en gissning. Intressant nog har styckena dessutom olika rubriker: ’Godda Ers Majestät!’ Polis spexar med arresterad” respektive ”Till avrättningsplatsen”.

Följ den maxade fortsättningen här i bloggen!

Ett tips (och "folklig" lyrik)

2009-01-17T14:32:00.003+01:00

Jag älskar rim och jag älskar att de som förtjänar att häcklas får en släng av sleven. Därför råder jag er att kolla in Rimbloggen. Jag gillar särskilt inlägget "Jag vill se på TV1000" som innehåller en text inte långt ifrån Paul Dennis klassiska "Tänk att va Letyrfotograf":

Tänk att va Lektyrfotograf
En sån' där som plåta' tjejer
Tänk ändå, det vore grejer
Det ville jag va'
Oh la la laaa

Forntida poesi - nutida lyrik

2009-01-16T11:24:00.004+01:00

jag läser svensk litteraturhistoria helt och hållet på fritiden och utan att examineras på det, och det är otroligt intressant och befriande att ingen kräver en motprestation. Just nu slås jag av häpnad av den stringens och ödesmättad kraft som de forntida minnesmärkena innehåller. Här är ett exempel på versmåttet ljóðaháttr. Ljóðaháttr är en variant av fornyrdislag där versraderna 3–4 samt 7–8 i en åttaradig vers parvis slagits samman till vardera en allittererad rad. Kolla ur snärtigt det kan vara:

Fä dör
fränder dör,
en dag dör också du.
Ett vet jag
som aldrig dör -
dom över död man

Tyngd. Stringens. Ödesmättnad. Pang-pang. Men visst är det en smula banalt med moderna mått, det struntar vi i.

Jag är även fäst vid ristningarna på en sten från Tysberga socken, rest till minne av Holmsten och hans son Rodger:

Västerut hade han
varit länge.
Österut dog de
med Ingvar.

Det bör tilläggas att det var otroligt vikingakreddigt att hänga runt med Ingvar. Men de fåordiga, enkla raderna är fullkomligt lysande i mina ögon. De slår ungefär lika hårt i magen som:

The cars are on fire
and there's no driver at the wheel.
and the sewers are all muddied with a thousand lonely suicides
and a dark wind blows

Skrivet tvåtusen år senare av ett gäng kanadicker under namnet Godspeed you! Black emperor. I krisens dagar känns Godspeed you! Black emperor kanske mer akutella än någonsin

Nittiotalet och dess konsekvenser

2009-01-15T14:31:00.002+01:00

Jag hörde talas om ett par som första gången de hånglade lyssnade på The Magnetic Fields och Pulps låtar som båda heter Underwear på en tvålåtars repeatlista i wimamp. Nittiotalet gjorde människor så ironiska. Men fan, det är ju sympatiskt att det en gång var coolt att gilla ett band som Pulp. Det ovan nämnda förhållandet var kort som en indieanthem och den efterfljande svärtan var sotig som en text skriven av The magnetic fields. Men visst fan är det bra låtar. Underwear:

En tunn skiva från tårtan Verkligheten

2009-01-13T13:16:00.004+01:00

Jag befinner mig i den gamla U-stan (som egentligen är nyare än den nya). Imorgon lämnar jag, för kortare återkomst till sommaren. men skit i det. Skit också i att jag skriver här för sällan. Det kanske blir mer snart. Jag vill rapportera om två saker som just nu händer i den datasal jag befinner mig.

1. Jag lyssnar på den lysande Glenn Branca i hörlurar. Det stänger allt ute och är mycket, mycket bra en dag som denna. Verket i fråga heter Acension. Eller det gör det kanske inte alls, för jag är rätt usel på att stava.

2. Snett bakom mig sitter en karbonkopia av karaktären Tord Yvel från Varantv. Detta roar mig till den milda grad att jag fnissade för mig själv.

Vi ska inte tro att vi är bättre än våra föräldrar

2008-12-30T21:00:00.003+01:00

1. Det tv-program som flest personer ser i tv i Sverige varje år är en jävla trailersamling för inaktuella Disneyfilmer

2. Det tv-program som har flest tittare varje vecka är två åldrande sportjournalister som sitter och drar ordvitsar.

3. Snart kommer väl Kvitt eller dubbelt att göra comeback?

Må vi brinna i helvetet. Låt oss aldrig håna Hylands hörna förrän vi gjort rätt för oss.

2008 i skivor

2008-12-27T12:22:00.004+01:00

Jag är naturligtvis ett jävla kukhuvud som listar en skiva som är i princip hopplös att få tag på som årets bästa, men tro mig, den är värd allt besvär. Naturligtvis vill jag reservera mig för två brister: Jag är en vit man och jag har inte lyssnat på så mycket skivor som jag borde. Resten är en smaksak. Argumentera nu genast med mig om saken.

De bästa albumen 2008

1. Suffocate For Fuck Sake - Blazing Fires And Helicopters
2. Fuck buttons – Street Horsing
3. Eero Johannes - Eero Johannes
4. M83 - Saturdays = Youth
5. Shugo Tokumaru – Exit
6. Grouper - Dragging a Dead Deer Up A Hill
7. Morgan Geist – Double night time
8. The Dodos - Visiter
9. Paavoharju - Laulu Laakson Kukista
10. Benga - Diary Of An Afro Warrior
11. Hammock - Maybe They Will Sing for Us Tomorrow
12. Fujiya & Miyagi - Knickerbocker
13. Glasvegas - Glasvegas
14. Lightspeed champion - Falling Of The Lavender Bridge
15. Kelley Polar - I Need You to Hold on While the Sky Is Falling
16. Pacific! - Reveries
17. Jacaszek - Treny
18. Markus Krunegård - Markusevangeliet
19. Sébastien Tellier - Sexuality
20. The Magnetic Fields – Distortion
21. Sunn O))) - Domkirke
22. Portishead – Third
23. Aidan Baker & Tim Hecker - Fantasma Parastasie
24. Pyramids – Self titled
25. Thee Silver Mt. Zion Memorial Orchestra and Tra-La-La Band - 13 Blues for Thirteen Moons

Hade Air France och Animal Collective gjort fullängdare av sina Eps under året så hade de varit starka contenders. Det är kanske intressant att veta att plats 26 innehas av Hauschka för skivan Ferndorf. Jag vet redan om att många gillar Hyvönen och Fleet Foxes, och visst. Båda platsar förmodligen på topp 50, men...

Appropå det här med kristen tro del 4

2008-12-26T18:28:00.002+01:00

Julen är nästan över. Men ännu finns det tid att reflektera över det här med kristen tro.

Tack till Kreti & Pleti för tipset.

Just nu sitter jag i ödemarken och filar på årsbästalistan över musikalbum. Den kommer i dagarna!

Appropå det här med kristen tro del 3

2008-12-14T20:31:00.002+01:00

Anders och Måns är verkligen på ropet den här julen. Men de levererade redan förut.

De bästa låtarna för att lämna eller komma hem

2008-12-13T15:39:00.003+01:00

Helt från the top of my head. Du kanske har bättre förslag?

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7. (suck, jaja)

8.

9.

10.

Jävlar vilken bra dag!

2008-12-13T14:01:00.002+01:00

Jag är trött och skör och har fullt av separationsångest. Precis då får jag en hälsning av Eilert Pilarm. Ja. THE Eilert Pilarm. "Stort" är en underdrift. Nu har jag energi igen.

Sisttonerna

2008-12-09T19:15:00.001+01:00

Okej tack alla fina som hjälpte. Alla som var grymma att ställa upp att snacka och ni andra som gjorde programmet bättre...det blev ett stilla farväl:

Emil Jensen Live i studion - Mellansnack + Maj förra året
Battles - atlas
Recension the Faint 5/5
The Faint - forever growing centipedes
Malcolm Middleton - a brighter beat (acoustic version)
Intervju med Mattias Alkberg
Mattias Alkberg - shirt off
Scout Niblett - Kiss
Lindström Recension
Boys Noise - Lets buy hapiness remix
Animal collective - peacebone
Go hysterica! Live i studion
Sur-Anders recenserar Markus Krunegårds Markusevangeliet
Markus Krunegård - Jag är en vampyr(Detektivbyrån remix)
The (international) noise conspiracy - arm yourself
Glasvegas - Daddy's gone

Nu är det slut

2008-12-09T10:34:00.003+01:00

Idag sänds sista upplagan av förlorad i toner. Höjdpunkter från programmets historia kommer sändas. Minns du när Emil Jensen spelade live i studion? Missade du intervjun med Alkberg eller Sur-Anders recension av Markusevangeliet? Vilka är hitsen? Jag försöker plocka klimparna i kattlådan och leverera sprillans ren musikalisk kattsand rätt i örat på dig. Ny chans 17.00. LISTEN!

Humor från en svunnen tid

2008-12-07T23:40:00.002+01:00

Jag är fan cpgammal. Men jag tycker Pentagon som gick på SVT typ 1997 fortfarande håller högklass.

Eller vad säger du?

Jag kanske har fel.

Det här är Sunn 0)))

2008-12-05T08:44:00.001+01:00

Viktigt vetenskapligt arbete

2008-12-04T15:23:00.006+01:00

Jag skriver min sista uppgift på svenskan. Det är en för universitetsvärlden omistlig uppsats där jag studerar skillnaderna på Berghs och Riksförbundet Kyrklig Ungdom utgivning av "Vi vann!" sa Markus av Eric Grönlund 1962. Verket är helt enkelt en pimpad version av Markusevangeliet för att locka 60-talets svårkuvade ungdom tillbaka i söndagsskolan och innehåller således en tämligen talspråklig slangbetonad text. Spännande.

Som en teaser om vad jag håller på med ska jag här infoga det senaste jag skrev i mitt arbete:

"Det är naturligtvis omöjligt att hitta en raggare som legat isolerad i en djuphavsgrav någonstas och idag talar en opåverkad raggarslang (möjligen med undantag för den populäre musikern Jerry Williams). Vad som emellertid finns att tillgå är hur media och fiktionsförfattare uppfattade raggarnas sociolekt. Jag har tagit del av Ragnars Frisks filmatisering Raggargänget från 1962 samt tagit del av utdrag av Edith ”Morsan” Janssons Ung jakt".

Ovan nämnda Jerka Williams förtjänar naturligtvis en videolänk - här praktiseras några av hans mer utmanande poser. Håll till godo!

Årets bästa låt?

2008-12-03T20:05:00.004+01:00

Det här de låtar som redaktionen till Förlroad i toner tycker är bäst från 2008. Min mer privata lista kanske dyker upp här sen - om jag alls motiverar mig att tycka känns intressant för ev. läsare.

Radio dept. – Freddie and the trojan horse
Lykke Li – tonight
Eero Johannes – We could be skweeroes
Markus Krunegård – det är ett idog jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp
Benga – crunked up
Air france – June evenings
Håkan Hellström – Tro och tvivel
Fuck Buttons – sweet love for planet earth
Kaizers orchestra – toxic blod
Animal Collective – water curses
Beach house – Gila
Lightspeed champion – galazy of the lost
M83 – couleurs
Ratatat – mirando
Days –downhill
Kelley Polar – Sea of sine waves

Jag vet, jag vet...ingen Glas Vegas, Bon Iver eller Kanye West. Bara en massa vita män typ. Vadskamangöra. Det är ju rätt subjektiva grejer det här.

Min personliga favorit:

Appropå det här med kristen tro del 2

2008-12-02T13:23:00.001+01:00

Feck ett

Slumpens spel

2008-12-01T17:01:00.002+01:00

Tänk att en småtragisk nyhet skulle kunna erbjuda munterhet i form av en lysande slogan som står på sidan av gatuköket på bilden.

Appropå det här med kristen tro

2008-12-01T11:13:00.004+01:00

(eller: I Göteborg kan ingen höra dig gråta) det är juletider...

Två av tevehistoriens tyngsta affischnamn sluter sig samman i en ohelig allians och levererar feta beats samt rimmar som femåringar.

För er som jobbar hårt, och er som har det svårt

2008-11-30T22:17:00.001+01:00

Tyvärr kommer vi alla någon gång, förr eller senare, kunna relatera till vad Townes säger.

Förlorad i toner - snart i graven

2008-11-26T20:50:00.002+01:00

Men de sista två sparkarna av livskraft är hörvärda. Lyssna på tisdag och tisdagen efter det. Det kommer bli värt besväret. Vi summerar först året med redaktionenes favoritlåtar från 2008. Sista programmet blir en salig blandning av allt från de tidigare säsongerna. T.ex livelåtar som spelats i studion, recensioner och intervjuer! Missa för allt i världen inte detta.

Den här veckan spelades följande:

Erik de Vahl – get it on
Vapnet – Ge dom våld (2008)
Matmos – Poly chords
Convoj – The shovel
Intervju med Svante Lodén från Damn! Live på telefon.
Damn! – I’m not going to live another day without you girl
Dan Lissvik – Track 6
Private Stash – The 15th
Intervju med Mattias Alkberg
Mattias Alkberg – blödare
Amadou & Mariam – sabali
Recension av Wolands album Manhunt
Woland – Manhunt
Khumalo – the jam
Zomby – where were you in 1992?
Raubtier – kamphund
Deerhunter – nothing ever happened
Eldkvarn - bröllopssång 1 och 2
Samuraj Cities – washed up

Obegripliga tider

2008-11-26T12:37:00.003+01:00

Det är på ropet med dansband igen. Det hade varit förståeligt om låten Min jojo skrivits idag. Men det är egentligen bara cpdumt och ytterliggare ett bevis på att vi gör precis som teven säger åt oss att göra - i det här fallet gilla dansband.

Det var någon som sa, vem var det som sa något? Var det någon som sa något bra? Från tolv och runt till tolv låg någon på ett golv...

2008-11-23T22:28:00.004+01:00

...läckte som ett såll. Vem var det?
Försök att inte bry dig om. Inte menade väl de att såra någon?
Någon var en idiot, det lät inte riktigt klokt. Men det var inte meningen. Men nu är det sagt, går ej att ta tillbaka. Ingenting man kan förlåta.
Försök att inte bry dig om. Inte menade väl de att såra någon?

Där har ni texten till Matti Alkbergs senaste skapelse. Jag hade äran att tillbringa en timme i Alkbergs sällskap på hans hotellrum i lördags. Det var jävligt trevligt och ett bra G. Vi är överens om att Fenriz är typ finast i världen och att Mayhems platta från förra året är världens bästa (typ). Ni kan höra den nedklippta versionen av vårt samtal i Förlorad i toner på tisdag 17.00 - då livesnackar vi dessutom med Svante från Damn! på telefon. Martina recenserar och Patrik ska typ också göra något som jag glömt, men han är ju grym så det blir säkert något lysande. Jaja - missa det du bara. Det lär du ju ha råd med.

Björn Ulvaeus - ett geni?

2008-11-21T16:41:00.003+01:00

UL-VA-EUS. Det är ett jäkligt dumt namn egentligen, är det inte?

I somras sommarpratade han och var lite av ett affischnamn inför sommarens sommarprat. Där beskrevs han oblygt som "en av pophistoriens mest framgångsrika låtskrivare". En formulering som han, trots att han hade goda chanser till det, inte alls ödmjukade sig över. Efter MammaMiafilmen så har B & B fått ännu ett uppswing och det är bara att instämma i att mannen bakom nedan bifogade låt är ett geni...

Åsa-Nisse läxar upp en pojk

2008-11-19T16:04:00.000+01:00

Håll till godo

Dagens toner!

2008-11-17T02:51:00.002+01:00

Den här veckan är det större anledning än någonsin att lyssna på Förlorad i Toner på www.umeastudentradio.se eller 102,3. Go Hysterica! kommer nämligen förbi och spelar finstämd musik live i studion - mycket talar för att det kommer att bli minnesvärt.

Dessutom: En massa nya musik. Patrik klämmer Nico Muhlys nya album på pulsen och Martina har granskat Tomi Räisänens kommande coveralbum noggrant.

Vi hörs på tisdag 17.00

And I tell them all about you

2008-11-17T00:03:00.003+01:00

Det intressantaste snacket jag gjort när jag intervjuat artister för Förlorad i Toners räkning är det jag hade med Pacific! i våras. Det blev skitdålig radio, dels för att jag var stressad men kanske framför allt för att jag först där fick en utmaning som faktiskt krävde journalistiska skills, något jag ju saknar.

Pacific!killarna var heller inte helt lätt intervjuade. De hade inte sovit på länge och var måna om att komma med ordentliga resonerade svar, som man kanske kan uppfatta som flummiga men som jag insåg helt enkelt var verktyg för att göra något så svårt som att tala konkret om det mest abstrakta som finns: Inspiration och ljudbild(i brist på bättre benämning).

Ett tag in i intervjun så gav jag upp och lade ifrån mig micken och började istället snacka med dem såsom man pratar med kompisar. Det blev en otroligt spännande och givande resa för min del. De verkade också gilla vårt G - hämtade kaffe åt mig och tyckte det var synd att jag inte lyckats spela in sista kvarten på konversationen (då jag ju stängt av micken in digust). De gillade Animal collectives (ett band de inte kände till då jag påtalade dem) idé att försöka göra en skiva som låter som syntetisk flygplans sylt, den ena killen pratade om Debussy, den andra sa något som jag redan då tyckte var vackert, men som jag kanske inte förstått vidden av förrän typ nu:
- Att skriva musik är som något man gör när man är kär i någon. Man vågar inte, man kan inte, man bara gör - för att man helt enkelt måste.

Pacific! har gjort en skiva som heter Reveries och den kom tidigare år. Kolla in den - det låter bra.

Pelle

2008-11-16T20:04:00.003+01:00

Pelle var min barndomskamrat, men som jag hängde med till och från ända upp i gymnasieåldern. Pelle har en erfarenhet som sticker ut i mängden. Han har blivit biten av en häst i snoppen (det är sant, jag såg det lätt sargade resultatet). Ouch är den första tanken. Den andra tanken är ”men vänta, hur fan gick det till egentligen”. Ja, den delikata frågan kan bara Pelle, ponnyn som bet och gud svara på.

Pelle var inte bara excentrisk, han var även en mästare att lösa pinsamma situationer, gång satt han, och hans vän Sulan och någon random tjej i en datasal. Sulan är döv på ena örat och just det örat hade han riktat mot Pelle. Pelle hade ätit kebab med mycket av allting på lunchen och var lite gasig, så han släppte sig. Det var inte någon blyg lite smygare heller utan en fanfar som fick fönstren att skallra. Pelle vände sig snabbt och stirrade på Sulan som satt oberörd vid sin dator, han hade naturligtvis inte hört något. Tjejen tittade också på Sulan, sen på Pelle. Pelle i sin tur himlade menande med ögonen och tittade på Sulan igen och vände sig sedan bort.

Det är egentligen svårt att beskriva Pelles vildögda stil rättvist. Sista gången jag träffade honom så åkte han, jag och en kille till och bowlade i ett litet samhälle som heter Östhammar. Då lärde de mig ”ankomstsvängen”. Den gick ut på att man tog ett varv på stan i Östhammar och körde sakta förbi människor vi passerade varpå de båda men inte jag skrek otidigheter. Dessa uppföljdes av flatgarv och höga femmor. De hade precis gjort lumpen och jag undrade varför de åkte fem år bakåt i tiden i sin personliga mognad. Som sagt, vi hördes aldrig av mer, men det var förmodligen bara för att jag inte förlåtit honom för att jag kom sist när vi bowlade.

The devil always had the best tunes

2008-11-15T17:28:00.002+01:00

Men här i allafall ett par låtar om kärlek. Listan om olycklig kärlek är bättre, men opassande.

Det här är mina rötter

2008-11-14T00:11:00.000+01:00

Right here

Pedalen i trottoaren - Don Quixote

2008-11-13T19:50:00.003+01:00

När jag började göra intervjuer och sånt för studentradion satte jag upp rätt realistiska mål, men som ändå kändes långt borta. Jag ville prata med två av de få svenska artister som jag hängivet beundrar: David Sandström och Matti Alkberg. David Sandström var på gång redan tidigare i höstas, men det rann ut i sanden. Nu verkar det emellertid som att jag ska få träffa Alkberg och snacka framtid och bakltid med honom. Det känns jävligt kul. Mitt liv är i stort väldigt bra just nu, och jag antar att det kanske innebär att jag skriver mindre här. Så vi hörs när vi hörs.

En ny Halford?

2008-11-12T13:58:00.002+01:00

Ni minns Gaahl va?

Det skrivs om honom i norsk skvallerpress. Till och med skvallret är bättre i Norge.

Någon måste lagt nåt i maten jag åt

2008-11-10T18:04:00.006+01:00

...någon måste lagt något i kaffet jag drack (eller nej det beror ju på n¨något helt annat egentligen). Jag är lika energifylld som Afric Simone. Jag är inte ironisk. Jag är starkare än Starke Adolf just nu.

Låt dig gärna piggas upp av denna ystra video. Jag är exakt lika peppad som Afric Simone som jag ovan nämnde - och ja det inkluderar Madlegsmovesen.

En metafor för min vuxenhet

2008-11-09T15:21:00.002+01:00

Finland har inte varit i fotbolls-VM på svinlänge, men det ser äntligen ut att hända. Man har det resultat som behövs och alla väntar på slutsignalen. Folket behöver opitmism. Det är nittiotal och Finland var redan på den tiden ett av världens mest självmordsbenägna land (eller ja, deras invånrare vill säga). Precis när man tror att allt är ordnat så händer detta:

För full, för ful, för dum. Trevlig söndag.

Det är fredag

2008-11-07T16:20:00.004+01:00

Två saker är säkra. Jag tänker inte ha kortbyxor på mig och jag tänker inte dansa. Men hela världen har gått hem med blå plastpåsar, så det blir kanske trevligt.

(För övrigt är jag mycket förtjust i Fine arts showcase hyllningsskiva från förra året till Rough bunnies - kul att upptäcka låtarna igen!)

Nu till Brohter Thelonius (Ja det är en hyllning till den fantastiske Thelonius Monk): Så här säger systemet: Smakrik, komplex, humlearomatisk öl med sötma, inslag av fruktkaka, choklad, mörkt bröd, malt, sirap och aprikos.

Tänk dig det med Bengan Frihiofssons röst. Smarrrigt va? Det är precis lika gott som det låter.

Serie: Den här personen skulle jag kunna tänka mig att vara om jag inte var jag. Del 4: Islaja

2008-11-06T20:11:00.002+01:00

Hon är söt, gör grym musik, har en massa kreativa vänner och dessutom kan hon finska. Varför skulle man INTE vilja vara Islaja?

Radio vecka 45.

2008-11-05T23:45:00.002+01:00

Gårdagens Förlorad i toner blev bra, även om vi saknade Marty så mycket att vi kunde känna smaken av saknad i munnen rentav. Här är spellistan:

Eldkvarn – hunger hotell
Eldkvarn - Bröllopssång 1 och 2
David Sandström Overdrive – these are the days
Eero Johannes – we could be skweeroes!
Jennifer Rostock – kopf oder zahl
Those dancing days – Intervju + home sweet home
Kanye West – Love lockdown
Guns n roses –Recension av singeln (1/5) + chinse democracy
Sophia Somajo – somebody new (Feat. Juvelen)
Luomo – love yopu all (Feat Sascha Ring)
The soundtrack of our lives – thrill me
The Fireman – sing the changes - Veckans nu är botten nådd!
Movits – Feil deil av gården
Assid – house of love
The verve – rather be

Imorgon är det För Ful FÖR tv. Missa fan inte det. Det blir roligt. 17.00 som vanligt.

Heja Finland!

2008-11-05T13:43:00.003+01:00

Det är inte bara Sasu Ripatti som förtjänar att hyllas i vårt östra grannland. Min senast favorit heter Eero Johannes. Han gör cpdum ihopkoksmusik som man kallar för skweee! Men svänger, det gör det ju.